Det var av en ren händelse som jag och författaren Thomas Nydahl fick kontakt. Jag fick förmånen att läsa hans böcker och även diskutera via msn. Jag började läsa "Skrivandets portar" som skulle kunna beskrivas som intervjuer med kända kvinnliga författare via brev. Nydahl själv kallar dem för brevsamtal. Denna bok har jag ännu bara läst halvvägs. Det är en bok som kräver mycket eftertanke och ger djupbottnade personporträtt. Bara några dagar efter att jag fått "Skrivandets portar" damp Nydahls "Den tysta zonen" ner i brevlådan. Och den läste jag alltså ut imorse.

Den tysta zonen handlar om ensamhet. Något som är lite tabubelagt att prata om i vårt samhälle där man hyllar de socialt begåvade och rynkar på näsan åt de som väljer att stå utanför sociala sammanhang. Jag vill poängtera att Nydahls bok inte handlar om påtvingad ensamhet - utan om självvald. Det är två helt olika former av ensamhet, vilket är lätt att glömma bort eftersom båda inordnas under samma kategori när folk pratar om det.

Självvald ensamhet uppfattas konstigt nog ofta störande från allmänheten. Det är som om folk blir provocerade av att se någon välja att "inte vara med". Den påtvingade ensamheten uppstår när man inte passar in i flocken. Den självvalda när man inte VILL PASSA IN. Nydahls bok handlar om att inte passa in, om glädjen i att vara ensam med sina tankar, om friden. Den handlar också om litteraturen och om den värld som litteraturen skapar. Nydahl berättar personligt om sin egen utveckling och om hur ensamheten präglat hans liv och handlingar. Han låter andra författare inflika sina tankar om ensamheten på ett sätt som gör att boken upplevs ha flera röster. Inte bara en.

Nydahl skriver mycket bra men det är inte språket jag fokuserar på, utan innebörden i orden. Detta är en bok som är befriande. Den säger att "du får" finna frid i ensamheten. Den säger att du inte är fel när du hellre väljer att stiga in i bokens värld, än kallprata på något café. På så sät är den ett upprop mot konsumtionssamhället och stressen att ständigt och girigt vilja ha och skaffa mer. Den lockar istället med eftertanke och förståelse för varje individs förmåga att se in i sig själv.

Det som slår mig när jag läser boken är hur stor min rädsla för att vara ensam faktiskt blivit - trots att det är något jag tycker om att vara. Jag känner mig alltid misslyckad när jag inte alltid är uppbokad på helgerna. Jag har länge sett min avsmak för tröttsamma samtal med folk jag faktiskt inte får ut något av, som något krävande och absolut negativt i min personlighet. Men efter att ha läst "Den tysta zonen" började jag fundera över huruvida mina krav faktiskt är berättigade. Vad är det för mening att umgås om man inte får ut något av det? Om man njuter tusen gånger mer när man sitter och läser en god bok? Samhället ger en samvetskval om man inte är som alla andra. Ensamhet borde inte vara tabu. Det borde ses som en nåd, en frid i allt det som rör sig för fort.

Boken får en fyra i betyg. Den är mycket läsvärd!

Betyg 4