Gustave Flauberts position i den breda allmänhetens litterära medvetande bygger främst på debuten och tillika genombrottsromanen ”Madame Bovary”, från år 1856. Detta ovedersägliga faktum till trots har Flaubert ändock kommit att uppfattas som en av de främsta i den moderna romanens historia och konstateras kan, att författarens övriga verk, ur konstnärlig synvinkel, inte står, den långt mer lästa och omtalade debuten, långt efter. Samtliga författarens verk kan i det närmaste betecknas som stilistisk fulländade och ser vi till hans inflytande över den samtida och efterföljande litteraturen råder det ingen tvekan om Flauberts enorma betydelse. Hela den naturalistiska skolan liksom den sena realismen och den nyvaknade romantiken har påverkats av hans författarskap och författare som Alphonse Daudet (1840-1897), Bröderna Gouncourt (Edmond 1822-1896, Jules 1830-1870) och Emile Zola (1840-1902) har alla vittnat om, Flauberts storhet.
Själv formulerade Flaubert en mängd, i det närmaste att beteckna som asketiska, regler för sitt skrivande. Regler vilka, på författaren själv, ställde enorma krav, främst av stilistisk natur, men även vad gäller berättarteknik, objektivitet och sist men inte minst vad gäller exaktheten i beskrivningen av detaljer. Ett rimligt antagande kan sägas vara, att de många och stränga regler Flaubert formulerade svarade mot ett psykologiskt behov hos honom, ett behov att betvinga det fula och motbjudande och som grund för detta påstående vill jag lyfta fram följande formulering av författarens egen penna. ”Tillvaron är så avskyvärd att det endast är genom konsten som man kan stå ut med den” Kanske bör vi vidare uppfatta Flauberts enträgna strävan efter fulländning som ett slags mödosam katharsis då författaren själv proklamerade att det bara är ”… genom ett långsamt lidande som geniet visar sig” och under långa perioder, då han på ett intensivt och oförtrutet sätt, ägnade sig åt sitt skapande, sökte han medvetet förtränga de andra drifter och lustar vilka han bar på. Inför sitt arbete med, och som ett verktyg för ett slags förstudie till, det som skulle komma att bli hans sista roman ”Den Eviga Dumheten” införskaffade och studerade han exempelvis ungefär 1500 vetenskapliga verk inom vitt skilda områden och som författaren själv skrev i ett bekännande brev ”Vilka utsvävningar skulle jag inte ägna mig åt om jag inte skrev!”.
Flaubert påbörjade arbetet med ”Den Eviga Dumheten” 1872 men vid hans död 1880 låg endast den första av två planerade delar klar. Den första delen kan, i korthet, beskrivas som den tragikomiska berättelsen om två kopister, Bouvard & Pécuchet, vilka träffas av en slump. De är båda kunskapstörstande och drivna av en naiv entusiasm ger de sig ut på en gemensam bildningsresa. Med hjälp av ett omfattande bibliotek av vetenskaplig litteratur försöker de tillskansa sig all tillgänglig kunskap (se här parallellen till Flauberts eget arbete inför romanen) med förhoppning att genom detta bättre kunna förstå verkligheten. Ett försök som bara leder fram till upprepade misslyckanden. Bl.a. försöker de båda herrarna ägna sig åt agronomi, medicin, kemi, filosofi, politik, arkitektur och litteraturvetenskap och slutligen söker de sig även till religionen, men allt utan framgång. På samma sätt som Emma i Madame Bovary söker kopiera och leva romanernas kärlekshistorier, på samma sätt söker Bouvard & Pécuchet förstå och omsätta vetenskapens tankar i praktiskt handlande, men misslyckas och kommer av dessa sina misslyckanden fram till slutsatsen att all vetenskap är otillförlitlig.
Vid denna tidpunkt har vi nått fram till slutet på romanens första del och det vi därefter, i den nyligen utgivna första svenska översättningen av verket, får hålla tillgodo med, är författarens kortfattade utkast till och beskrivning av, den tilltänkta andra delen.
Hur skall man då tolka detta arbete? Romanen bör troligtvis och s.a.s. a priori, uppfattas som ett angrepp, från författarens sida, riktat mot ”Den Eviga Dumheten” d.v.s. människans tro på en positiv utveckling och på vetenskapens möjligheter, men den utgör likaledes, och detta inte i mindre utsträckning, en karläggning av borgerlighetens alla, enligt Flaubert, märkliga idéer och vanor. Konstateras kan, att det utan tvekan är, i denna roman, som författarens smått romantiska hat mot borgerligheten får sitt mest tydliga uttryck. Förutom ovanstående kan boken även sägas utgöra ett slags klassreseskildring. De båda kopisterna är både storögt nyfikna och sunt skeptiska till det man läser och de åsikter man får sig till del från de s.k. högre bildade klasserna och även om de misslyckas med i stort allt de företar sig så är det inte främst åt Bouvard & Pécuchet man skrattar. De som främst framstår i en negativ dager är de människor, det borgerskap bestående av godsägare, affärsmän, politiker, läkare, präster o.s.v. som omger dessa båda idealister och som ständigt ifrågasätter deras förehavanden på ett sätt som inte ter sig helt olikt det sätt på vilket Flaubert själv, inte minst under arbetet med ”Den eviga Dumheten” blev ifrågasatt. Många var de som ställde sig frågande till Flauberts minutiösa arbetsmetoder och tvivlade på hans möjlighet att fullfölja de storslagna romanprojekt han ständigt sysselsatte sig med och intensivast var tvivlen, utan tvekan, inför författarens plan att skildra ”Den eviga dumheten”. Med facit i hand kan dock konstateras att denna idéroman, om än ofullbordad och om än stundtals något stel i sin form, utan tvekan hör till Flauberts viktigaste och mest tankeväckande och för de framstegsivrare, för alla de som sätter sin tilltro till den s.k. intelligentian och som oförblommerat tror att den s.k. ”utvecklingen” kommer att leda oss fram till ”den bästa av världar” rekommenderar jag en läsning av detta verk


Kopist, en person som yrkesmässigt sysselsätter sig med att kopiera texter. På Flauberts tid var detta något som skedde för hand d.v.s. man skrev av de texter som behövde kopieras.

Pejob

Betyg 3