Jag läste den här romanen efter att ha varit i Peking och i Förbjudna Staden, och där på en guidad rundtur fått höra deras syn på den sista kejsarinnan. Bilden som framställs i boken är något annorlunda, visst är hon beräknande även här, men här framställs bakgrunden till hennes handlanden troligtvis lite mer nyanserat.
Vi får följa den unga manchuriskan Orkidé på vandring mot Peking med sin mor och sina syskon efter att deras far har dött. Utfattiga bor de på nåder hos släktingar, men då mamman blir sjuk blir fattigdomen för stor, och Orkidé säljs som konkubin till kejsaren för att familjen ska kunna överleva. Orkidé inser snart att det som från utsidan framstått som himmelriket med all sin rikedom och prakt, är ett gytter av intriger och maktkamp, och döden hänger ständigt över den som i de övriga konkubinernas ögon har fördelar hos kejsaren. Orkidé lyckas nästla sig in i den kejserliga sängkammaren och vinner kejsarens hjärta, men hon får ständigt slåss för sin överlevnad. Den ständiga otryggheten och de eviga hoten gör henne hård och obarmhärtig, och när hon efter kejsarens död bestiger tronen som sin sons förmyndare ger hon ett hårt och obevekligt intryck. Bakom den oberörda fasaden ligger dock ständigt rädslan för sitt eget och sin sons liv.
Det här är en fasansfull beskrivning av livet i Förbjudna Staden, ett liv som man lätt förleds att tro vara ett liv i lyx och lättja. En grym inrättning där mänskligt liv inte har något större värde, inte ens kejsarens om han inte gör som han blir tillsagd, och där traditioner och yta är viktigare än allt annat. Det är en spännande och gripande historia, och ett mycket väl tecknat porträtt av en kvinna i maktens centrum. Vilken version som sedan är sann lär vi aldrig få veta, men jag har mina tvivel om den version som man serveras på plats i Förbjudna Staden...