Arthur Rimbaud (eg. Jean Nicolas Arthur Rimbaud) (1854-1891) är en av litteraturhistoriens stora legender. Han kan i mångt och mycket sägas vara upphovsmannen till den moderna poesins myt och bilden av poeten som missanpassat geni. Under en kort period av sitt liv, mellan 15 och 20 års ålder gav han sig helt åt poesin och skapade hela sitt poetiska livsverk, för att därefter oåterkalleligen säga Nej till litteraturen. Med sin produktion, som om inte särdeles omfångsrik så dock innehållsrik, har Rimbaud kommit att bli en av kanske dussintalet namn i poesins historia som lyser med ett eget ljus. Hans dikter, vilka revolutionerade poesin både till form och innehåll, skulle komma att få en oerhörd betydelse för senare lyrik, inte minst i det att de förebådade både symbolismen och surrealismen. Tyvärr är Rimbaud inte bara en samling lysande dikter, han har ävenledes, i det närmaste, kommit att förvandlas till ett varumärke, en symbol för uppror, revolt och ständiga äventyr, snarare än en författare som verkligen läses. Givetvis har Rimbaud genom sitt leverne och genom det faktum att han i mångt och mycket sökte upphäva gränserna mellan litteratur och liv själv kommit att bidraga till detta och det föreligger hela tiden en risk att man, då man försöker närma sig detta komplexa författarskap, själv faller ned i ett hav av romantiska förenklingar, tillrättalägganden och egna begränsade tolkningar.
Vad gäller Rimbauds liv, finns nog material för ett flertal romaner och att sammanfatta hans stormiga leverne på några få korta rader är hart när omöjligt. Arthur Rimbaud föddes den 20 oktober 1854 i den lilla staden Charleville, drygt 20 mil norr om Paris, nära gränsen till Belgien. Fadern, Frédéric Rimbaud var kapten i infanteriet och befann sig ofta på resande fot. Modern Vitalie Cuif var dotter till en markägare i trakten. Äktenskapet var stormigt och föräldrarna kom att gå skilda vägar 1860, då Arthur är 6 år, men det är ändock i en trygg borglig miljö som den blivande poeten inlemmas. Som barn var Arthur en mönstergosse och när han 1861 skrivs in som elev vid Institution Rossat får han hoppa över flera klasser. 1865 skrivs han in vid Collége de Charleville där han inledningsvis är skolans ljus och bl.a. vinner flera priser för sina formsäkra dikter på franska och latin i klassiskt versmått och den 15 januari 1869 blir Rimbaud för första gången publicerad i en tidskrift med den latinska dikten ”Det var vår…” I januari 1870, samma år som Rimbaud fyller 16, inträffar dock något som skall komma att förändra hans liv. Då ersätts skolans retoriklärare, Feuillâtre, av den 22-årige Georges Izambard och han och Rimbaud blir genast goda vänner. De för långa diskussioner kring litteratur, filosofi och politik och Izambard vidgar Rimbauds vyer. Bl.a. introducerar han Rimbaud för den nya ”farliga litteraturen”, till sistnämndas moders stora förtret. Samma år får Rimbaud ytterligare ett antal dikter publicerade. Han är fortfarande en exemplarisk student men inom honom har något hänt och han upplever plötsligt ett starkt behov av att revoltera, både socialt och litterärt. Den 19 juni 1870 förklarar Frankrike krig mot Preussen och den 29 augusti rymmer Rimbaud för första gången hemifrån. Han ger sig av till Paris per tåg med förhoppningen att, väl i huvudstaden, få bevittna kejsardömets fall. Vid framkomsten blir han dock, då han saknar både pengar och färdbevis, omedelbart häktad och förd till Mazasfängelset, från vilket han tvingas skriva till Izambard och be om hjälp. Izambard kommer och löser ut honom den 5 september. Under Rimbauds dagar i Mazasfängelset har Napoleon den III hunnit kapitulera (2 september, 1870) inför Preussarna och den tredje republiken har utropats (4 september, 1870). Väl i Charleville rymmer Rimbaud snart igen, den här gången vandrar han till fots till Belgien där han tänkt sig söka jobb som journalist, men modern sänder polisen efter honom och han är snart tillbaka i Charleville där han stannar en tid. P.g.a. kriget är skolan nu stängd och Rimbaud spenderar dagarna på stadens bibliotek. Den 25 februari 1871 reser Rimbaud åter till Paris, där han lever under stor misär. Paris är en stad i spillror, man är omringad av Preussarna och den provisoriska regeringen försöker, samtidigt som revolutionen jäser i staden, få till stånd ett fredsavtal. Rimbaud återvänder, efter bara 14 dagar i huvudstaden, till Charleville. Den 18 mars 1871 utropas Pariskommunen. Rimbaud skriver kommunardiska dikter och i slutet av april samma år befinner han sig återigen i Paris. Hans målsättning är att arbeta för revolutionen, men besvikelsen blir stor då han upplever att folk bryr sig mer om bristen på mat än om själva revolutionen. Den 21 maj 1871 inleds ”Blodiga veckan” och 20 000 personer dör. Rimbaud återvänder till Charleville där han nu orsakar skandal. Han har låtit håret växa och slutat att tvätta sig, han spenderar dagarna på krogen och provocerar folk i största allmänhet. I september 1871 skriver han till den då etablerade poeten Paul Verlaine och bifogar ett antal av sina dikter. Verlaine blir hänförd och svarar: ”Kom, älskade stora själ, du är kallad, du är väntad!” Detta är ögonblicket den nu 17-årige Rimbaud drömt om. Plötsligt öppnar sig en väg ut ur den allt mer kvävande miljö som Charleville innebär. Verlaine är vid denna tidpunkt en lysande, men likafullt, arbetslös poet som nyligen gift sig och inom kort skall bli far, omständigheter som inte hindrar Rimbaud och Verlaine från att inleda ett, milt uttryckt, stormigt homosexuellt kärleksförhållande. Rimbaud, som saknar en bostad i Paris, får inledningsvis bo hos Verlaine, som bor hos sina svärföräldrar, men problem uppstår. Rimbaud chockerar i stort alla han möter. Han svär, röker hasch, dricker stora mängder absint och myllrar av löss, vilka han enligt egen utsago ”odlar för att kasta på präster”. Under drygt ett års tid (1871-1872) för Rimbaud och Verlaine en skandalös tillvaro i Paris. Rimbaud gör sig mer eller mindre omöjlig överallt och i pressen börjar han omtalas som ”den unge satan”. Då han inte längre kan bo kvar hos Verlaines svärföräldrar bosätter han sig först hos konstnären Charles Cros, vilken han senare försöker förgifta med svavelsyra. Han bor därefter en tid hos tonsättaren Ernest Cabaner som är lungsjuk men skär en iskall natt ut samtliga fönsterrutor i dennes boning då det enligt egen utsaga är ”viktigt att döda Cabaner” och blir därefter återigen utan fast adress. Vid ett senare tillfälle attackerar han poeten, fotografen och den gode vännen Étienne Carjat med en värja, mitt under en pågående poesiuppläsning, då han helt enkelt inte står ut med att höra dennes usla diktning. Större delen av tiden spenderar han dock tillsammans med Verlaine på någon av stadens krogar. Vid deras många och långa krogbesök är Rimbaud alltid mycket noga med att aldrig släppa hem Verlaine förrän denne är så full att han garanterat kommer att misshandla sin hustru och Verlaines äktenskap befinner sig nu i ett katastrofalt slutskede. I juli 1872 beslutar sig Rimbaud och Verlaine för att resa till Belgien, men väl där bevakas de hela tiden av polisen och de reser snart vidare till England, där de bl.a. umgås med kommunarder i exil. I december 1872 återvänder Rimbaud till Frankrike och till sin mor i Charleville, men redan i januari 1873 är han åter hos Verlaine i London där deras ömsesidigt nedbrytande relation närmar sig sin kulmen. Den 10 juli 1873 riktar Verlaine en revolver mot Rimbaud, som ännu en gång bestämt sig för att bryta upp och återvända till Paris, något Verlaine motsätter sig, ett skott går av och Rimbaud träffas i handleden. Denne bestämmer sig ändock för att resa. Verlaine börjar jaga Rimbaud genom staden men arresteras av polis och döms till två års fängelse för dråpförsök. Rimbaud återvänder till Charleville i både fysiskt och psykiskt mycket dåligt skick, men lyckas ändå under tiden hos modern, färdigställa ”En tid i helvetet” den enda av sina böcker som han själv förde till trycket. Rimbaud sänder manuset till en tryckare i Belgien, där han sedan hämtar sina friexemplar. Resten av upplagan blir kvar på tryckeriet, obetald, där den återfinns först 1901. I november 1873 beger sig Rimbaud till Paris för att dela ut friexemplaren av sin bok bland sina få kvarvarande vänner, men som ”Verlaines förintare” bemöts han med avsky. I mars 1874 reser han till London där han tänkt sig söka arbete som privatlärare, men av detta blir intet och han lämnar London den 31 juli. Den 29 december är han åter i Charleville. (Vad han gjorde under perioden 31 juli – 29 december är oklart.) Den 13 februari 1875 reser han till Stuttgart där han studerar tyska och/eller, oklart vilket, undervisar en läkares barn. Några veckor efter ankomsten till Stuttgart får han besök av Verlaine, ett möte som enlig Verlaines beskrivning är mycket ”civiliserat” och Rimbaud ger Verlaine det material denne senare skulle sammanställa och ge ut under namnet ”Illuminationer”. I maj 1875 reser Rimbaud till Italien. Han vandrar till fots över alperna och når, i ett tillstånd av fullständig utmattning Milano. Några månader senare, under sin tid i Italien, kollapsar han och skickas hem till Frankrike på bekostnad av franska konsulatet. Han ger sig genast i kast med en ny plan, att ta värvning för Carlisterna och strida i spanska inbördeskriget men så snart han erhållit pengar och instruktioner försvinner han i stället till Paris. Om denna Parisvistelse är inte mycket känt, mer än att han skapar sig en mängd alter egon såsom ”Saken”, ”Bromsen”, ”Filomaten” och ”Mannen med fotsulor av vind”. Efter ett kort besök i Charleville reser han i april 1876 till Wien men blir rånad och därefter gripen för lösdriveri och utvisad. I maj 1876 reser han till Bryssel där han tar värvning i den holländska kolonialarmén. Tjänstetiden är 6 år, men redan efter ca ett halvår deserterar han och den 9 december 1876 är han åter hos modern i Charleville, där han väljer att tillbringa vintern och våren. I maj 1877 ger han sig av igen, nu som anställd, under falskt namn, hos en holländsk rekryteringsagent, där han arbetar med att få unga män att ta värvning i den arme han själv, mindre än ett år tidigare, har deserterat från. Efter en tid tar han sin provision och reser till Hamburg, där han spelar bort alla pengarna på casino. Han får arbete som biljettförsäljare för en cirkus och besöker bl.a. Stockholm och Köpenhamn men återvänder mot slutet av sommaren till Charleville där han stannar en tid. Mot slutet av 1878 vandrar han till fots över S:t Gotthardpasset och vidare till Genua, varifrån han reser vidare till Alexandria. Här får han arbete som tolk för ett byggföretag och blir stationerad på Cypern men insjuknar i tyfus och tvingas åka hem. I september 1879 träffar han en gammal skolkamrat som berättar att han köpt böcker – parnassdiktare – men Rimbaud avbryter honom med orden: ”Att köpa böcker, särskilt sådana, är fullkomligt idiotiskt. Du har ett klot på axlarna som borde ersätta alla böcker. Bokhyllor duger bara till att dölja möglet på gamla väggar!” Då han av en annan god vän blir tillfrågad om sitt skrivande svarar han bara ”Jag sysslar inte med sådant längre” något han inte hellre kom att göra. I ”En tid i helvetet” skriver Rimbaud: ”Mitt dagsverk är slut; jag lämnar Europa. Havsluften skall sveda mina lungor; avlägsna klimat skall bränna mitt skinn.” och detta var precis vad som skulle komma att ske. De sista 11 åren av sitt liv är Rimbaud främst verksam som affärsman och äventyrar i Afrika, huvuddelen av tiden i Harare i Etiopien. Han köper bl.a. kaffebönor, vilka han betalar med europeiska varor, men arbetar även en tid som vapenhandlare och eventuellt slavhandlare (här går uppgifterna isär). Han får ryktesvägen höra att han kommit att bli något av en berömdhet hemma i Frankrike och att han är en av ”De Fördömda Poeterna” i Paul Verlaine´s nyutkomna bok men detta tycks snarast göra honom irriterad och han vägrar att ha någon som helst kontakt med sina diktarvänner. 1886 publiceras även ”Illuminationer”, en bok vilken lanseras som ”den framlidne (!) Arthur Rimbaud´s samlade verk, men som endast innehåller ett urval av hans sena diktning (1873-1875). 1891 drabbas Rimbaud av Synovit cancer. Hans ben svullnar upp, han plågas av enorma smärtor och han kan till slut inte gå. Han låter bygga en bår och anlitar 16 man att bära honom de 30 milen genom öknen, från Harare till hamnstaden Zeliah, en resa som tar tolv dagar. Han skickas därefter med båt till Marseille där hans ben amputeras men hans allmäntillstånd fortsätter att försämras och han avlider den 10 november 1891, 37 år gammal, efter ett intensivt och självförbrännande liv. Ett liv som i många stycken är fascinerande att studera men som också väcker en lång rad frågor, av vilken den mest omdebaterade utan tvekan varit: Varför han, av fri vilja valde att sluta skriva och vände litteraturen ryggen.
Men kanske är denna fråga inte det stora mysterium den först synes vara. Kanske var det bara en självklar och radikal konsekvens av författarens upptäckt, att inget fanns kvar att upptäcka: Att de som valde författarskapet som yrke, som såg det som ett hantverk, som blev vad vi i Sverige benämner ”kulturarbetare”, kom att bli som vilka som helst i det borgerliga nyttosamhället. Rimbaud skrev själv i ”En tid i helvetet” följande rader: ”Jag avskyr alla yrken. Förmän och arbetare, alla är de usla bönder. Handlag med pennan är inte bättre än handlag med plogen. Vilket århundrade för handlag!” I ett av sina brev skrev dessutom Rimbaud: ”Jag är en annan” En mening vars innebörd flitigt diskuterats och där allehanda tolkningar presenterats men där frågan är om den inte betyder precis vad som står? Rimbaud vägrar att formas och fixeras och lösningen blir, ett liv med ständiga uppbrott: Från vanor, från idéer, från moral, från hemmet, från Frankrike, från Europa. Bort från allt, fri från allt. Kanske skall poeten Rimbaud bara ses som ett av många projekt, där luffaren Rimbaud var ett andra, anarkisten Rimbaud ett tredje, äventyraren Rimbaud ett fjärde o.s.v. och kanske var, för Rimbaud, poesin, inte ens det viktigaste projektet.
På svenska introducerades Rimbauds poesi först på 1930-talet och då av Artur Lundkvist och Gunnar Ekelöf vilka båda presenterade varsin drömbild av den store rebellen. Artur Lundkvist infogade honom i sitt otroligt engagerande, men inte särskilt korrekta hjältegalleri i den viktiga ”Ikarus flykt” från 1939. Rimbaud får där spela rollen av ”poesins genius” och sällan har en mer romantisk bild av Rimbaud sett dagens ljus. I inledningen till Artur Lundqvists ”Ikarus” kan vi bl.a. läsa följande ”Hans genialitet bestod i omåttlighet, en demonisk gudomlig omåttlighet, ett luciferskt övermod som förde honom högt men också störtade honom djupt” Vidare kan vi läsa: ”Han överföll den lyriska skönheten med en våldsamhet som knappast lämnade kvar annat än spåren av ett drama. Han slog sönder verkligheten för att skapa den på nytt: en lågande magisk värld som helt var hans…” En fantastisk text men som, inte att förglömma, genom sin prosalyriska hängivenhet, också för myten Rimbaud vidare och som säkert betytt lika mycket för den svenska bilden av Rimbaud som Gunnar Ekelöfs viktiga Rimbaudöversättningar. I Ekelöfs händer förvandlades dock Rimbaud till en storartad skönskrivare, en språklig ekvilibrist. Det är absolut inget fel på Ekelöfs texter – de är lysande svensk dikt – men Rimbaud är det inte. Ekelöf kunde helt enkelt inte förmå sig till att överföra Rimbauds kantigheter, de strama, enkla men ändock till bristningsgränsen koncentrerade dikterna och den allt annat än undersköna franskan. Vad Ekelöf gör är att han helt enkelt förbättrar texterna. När nu, enastående nog, Rimbauds samlade verk givits ut på svenska är det en välgärning och det finns återigen en anledning att ta del av de bländade visioner och helvetiska kval som utgör Rimbauds texter. Inte nog med att denna utgåva är den första kompletta på det svenska språket, en än större bedrift är det att översättaren Elias Wraak vars översättning imponerar, dessutom lyckas gå i hamn med detta mastodontarbete. Det är helt enkelt frågan om överväldigande läsning och ett slags ”desorientering av alla sinnen” som Rimbaud själv uttryckte det.

Betyg 5