Isidore Ducasse eller Comte De Lautréamont (Greven av Lautréamont) som han även valde att kalla sig, dog vid endast 24 års ålder 1870. Föga är känt om hans liv och Ducasse har kommit att bli en av dessa evigt gäckande gestalter i litteraturhistorien kring vilken myter spunnits. Förutom klassikern ”Maldorors sånger” skrev han endast ”Poesier” som gavs ut postumt och dessa båda texter, tillsammans med ett antal brev av ofta prosaiskt slag, samt några korta ”Apokryfer” vilka man förmodar härstammar från Ducasses penna, ingår i den utgåva av Lautréamonts samlade verk som 2001 utgavs på svenska.
Vad som är känt om Ducasse är i stort bara en samling hårddata: Att han föddes i Montevideo i Uruguay 1846 och att hans far var fransman och arbetade för det franska konsulatet. Att hans mor, om vilken man föga vet, avled samma år som sonen föddes. Dödsorsaken är okänd men man har spekulerat kring självmord. Att Isidore Ducasse skickades till Frankrike för studier då han var 13 år och att han först studerade i Tarbes och därpå i Pau, men att studieresultaten var mycket otillfredsställande. Han studerade filosofi men någon studentexamen lyckas han aldrig prestera. Att han 1867 återvänder till Montevideo för en kortare period men att han redan samma år åter befinner sig i Frankrike. Hans far har beviljat honom ett generöst understöd och han bosätter sig nu i Paris, där han börjar skriva. 1869 publiceras ”Maldorors Sånger” under pseudonymen Comte De Lautréamont men verket passerar obemärkt förbi. På våren 1870 färdigställer Ducasse de båda häftena ”Poesier 1 & 2” men de blir inte publicerade. Den 24 november 1870 kl. 08.00 på morgonen finner man honom död på sitt hotellrum. Dödsorsaken har dock, som det mesta i övrigt vad gäller denne författare, förblivit höljt i dunkel, men det har bl.a. spekulerats kring mord alternativt självmord. Förutom dessa knapphändiga men verifierbara data har ävenledes hävdats att han var involverad i omstörtande politisk verksamhet att han var narkoman, homosexuell och sinnessjuk, men som alltid när det gäller Ducasse förblir det mesta rena spekulationer. För ytterligare kunskap är det främst till de två verken ”Maldorors Sånger” – ett verk som ryktet för övrigt gör gällande att han skrev nattetid till ackompanjemang av pianomusik - och ”Poesier” vi får söka oss för att om möjligt genom dessa kunna måla upp en bild av upphovsmannen och hans tankar
Om ”Maldorors Sånger” kan sägas att det är ett verk som fortfarande provocerar och som t.o.m. dagens mest förhärdade läsare svårligen kan värja sig emot. Det är ett verk bestående av 6 noveller, eller sånger som Ducasse väljer att benämna dem och för de som eventuellt trodde att exempelvis Ellis ”American Psycho” gav uttryck för den moderna tidens nihilism, vill jag rekommendera en genomläsning av denne självutnämnde greves magnum opus. ”Jag inriktar mitt geni på att skildra grymhetens njutningar” deklarerar författaren - vilken transformerats till Maldoror, en inkarnation av ondskan - i inledningen av verket och fortsätter med att i andra sången beskriva hur han penetrerar människans inre för att söka och finna den mest utstuderade ondska. Det är givetvis ingen tillfällighet att författaren valt att framträda i skepnad av Maldoror vilken själv förövar alternativt bevittnar de mest groteska övergrepp. Maldoror får symbolisera det absoluta upproret, ett förnekande av alla mänskliga regelsystem moraliska såväl som estetiska och om Baudelaire var den som visade på vad som kunde åstadkommas innanför gränserna för litteraturen så var det Lautréamont tillsammans med Rimbaud som begick det slutliga övergreppet på litteraturen och sprängde dess gränser. Det skulle dock dröja mer än 50 år innan detta hallucinatoriska mästerverks betydelse stod klar. Maldorors sånger, denna motståndsmanual, detta angrepp på konformismen, kom då att upptäckas och höjas till skyarna av surrealisterna vilka såg Lautréamont som en banbrytare och ett geni.
”Poesier” – uppföljaren till ”Maldorors Sånger” – är ett förbryllande verk, vilket länge har varit föremål för forskarnas spekulationer. Redan ett halvår efter att Ducasse färdigställt ”Maldoror” låg det nya verket klart, ändå rör det sig om två diametralt olikartade verk. Ducasse har här övergivit sin pseudonym ”Comte De Lautréamont” och tematiskt innebär ”Poesier” en helomvändning. Emedan Lautréamont i ”Maldoror” sökte sig ned mot det mörka och ondskefulla i tillvaron propagerar Ducasse i ”Poesier” för att litteraturen skall ställas i de ljusa och goda krafternas tjänst. "Jag vill att min poesi skall vara anständig läsning för en fjortonårig flicka.” proklamerar Ducasse och frågan är hur man skall uppfatta detta verk. Det finns givetvis goda skäl att som vissa kritiker gjort, uppfatta ”Poesier” ironiskt, som en demonstrativ protest från diktarens sida riktad mot en samtid som inte förstod att uppskatta debutboken. En andra möjlig tolkning är att den författare, som skrev ”Maldorors Sånger” och i så hög grad med detta verk bröt mot alla regler, ävenledes valde att ta den fulla konsekvensen av sitt estetiska uppror och omedelbart, i ett försök till nyorientering, gör uppror mot de regler han själv skapat. Som litteratur betraktad är ”Poesier” egentligen inte så särdeles intressant, men som fenomen kan man inte undgå att fascineras av författarens idé, att utgå från redan befintliga skönlitterära texter och omskapa dessa. ”Poesier” kan närmast beskrivas som ett litterärt korståg. Ducasse väljer ur litteraturhistoriens texter, både längre och kortare stycken, strukturerar hänsynslöst om dessa, till dess att deras innebörd förändras, ibland i sådan omfattning att all dess betydelsebärande vävnad upplöses och slutligen placerar in dem i en helt ny kontext. Ducasse t.o.m. angriper sitt eget verk ”Maldorors Sånger” och korrigerar flera partier i denna bok, något som fått flera kommentatorer att tvivla på uppriktigheten i detta arbete och en teori har framlagts om att författaren skrev boken för att försäkra sig om fortsatt underhåll från fadern, som efter att ha fått betala för sonens oavslutade studier och för tryckningen av ”Maldoror” eventuellt ställt sonen inför ett ultimatum. Hur det verkligen förhöll sig lär vi dock aldrig få veta. I ”Poesier” skriver Ducasse ”Jag vet att min förintelse blir fullkomlig” och ”Jag skall inte efterlämna några memoarer”. Han blev sannspådd. Han gäckar oss lika mycket i döden som i livet och inte ens hans gravplats är känd. Han har dock efterlämnat två litterära verk vilka är väl värda att studera och gång efter annan återvända till för att varje gång på nytt fascineras av.

Pejob

Betyg 5