Gunnar Krantz startade teckna serier på tidigt 80 –tal med fantastisk ambition. Ambitionen ledde till redaktörskap på tidningen ”Bild & bubbla”. Samtidigt jobbade han vidare på att etablera sig som serieskapare. Efter tre utgivna album, ett kraschat förhållande och en vilsenhet i verkligheten – började han om och hittade en ny inriktning i serietecknandet.

Som en serietecknandets egen Lars vonTrier satte han upp sitt eget dogmamanifest.
Serietecknandet ska vara enkelt, roligt och berätta något äkta och angeläget. Berättandet är viktigare än allt annat – stil, skuggor, teknik, mm.

”Seriemagi” är en handledningsbok berättad i samma anda den propagerar för. Bilderna är mycket enkla – men mycket uttrycksfulla. Innehållet är ärligt, självutlämnande och direkt.
Boken kan nog fungera bra för att få folk, som inte vågar uttrycka sig själva genom tecknandet, att ta steget. Och som sådan är boken ypperlig. Den är i sig ett bevis på sin egen dogm. Bilderna är på gränsen till riktigt fula, men de dryper av hjärta och berättarglöd.
Dock tycker jag att Krantz ger sken av att detta är allt som behövs för att lyckas som serietecknare. Och så är det faktiskt inte. Hur gärna Krantz än skulle vilja det.
På samma sätt som filmmarknaden hade blivit ganska enahanda och trist om precis alla filmer skapats efter vonTriers mall, så gäller det samma för serievärlden. Antalet filmer som är skapade efter dogmamanifestet, och fått framgång, är trots allt mycket begränsat.
Marknaden för den sortens tecknande är begränsad och det tycker jag Krantz kunde varit tydligare med.

Betyg 3