Ola Hansson (1860-1925) var en outsider och en särling i författar-Sverige. Han skrev både prosa och lyrik, essäer och litteraturkritik och texterna är ofta genreöverskridande. Han debuterade 1884 med ”Dikter” ett verk i vilket, helt i dåtidens anda, kärleken och medkänslan står i fokus. Debuten fick ett, i det stora hela, positivt mottagande, något som dock inte skulle komma att gälla för uppföljaren ”Notturno” (1885) hans kanske mest omtalade diktverk. Hansson bröt här, för svensk litteratur, helt ny mark. Han hade låtit sig inspireras av symbolismen och den dekadenta litteraturen, med Baudelaire i spetsen, men möttes av total oförståelse.
Hansson lät sig dock inte nedslås. Han fortsatte att vara produktiv och samtidigt med ”Notturno” gav han ut sin essäsamling ”Litterära Silhuetter 1” i vilken han deklamerar att ”En diktares främsta uppgift är att förklara en mänsklig karaktär” vilket kom att bli hans credo. Hans ambition var vidare att skapa en ny litterär form, mellan novellen, historietten och lyriken. Detta för att kunna fånga alla nyanser i de komplexa själsliga förlopp som han i tidens anda ville återge.
”Sensitiva Amorosa”, det prosapoetiska verk i vilket Hansson för första gången kom att förädla sitt credo och sina tankar kring litteraturen, orsakade skandal då det publicerades 1887. Enligt Karl Warburg var dessa små berättelser ”något av det på en gång osundaste och mest frånstötande som bjudits av en svensk penna…”. Aftonbladet skrev att verket var ”bland de skändligaste alster av en depraverad fantasi som en på osedligheten ockrande förläggare framdragit i dagsljuset…” För en nutida läsare ter sig dessa reaktioner närmast obegripliga.
”Sensitiva Amorosa” kan snarast beskrivas som en samling prosaskisser vars gemensamma tema enkelt kan beskrivas som kärlekens, eller snarare förälskelsens och åtråns, flyktighet. På ett sätt som Freud senare skulle komma att göra, talar här Hansson om ”Det Omedvetna”, de komplicerade processer i vårt inre om vilka vi föga vet och över vilka vi har ringa makt. Följande rader illustrerar och sammanfattar på ett utmärkt sätt dessa, författarens, tankegångar: ”Vad tjänar det till att söka bygga upp ett liv, då vi behärskas av makter som vi icke känna och då vi icke veta mer om vårt lönnliga känsloliv än de grodd och knoppar, som nu svälla och spira här runt omkring oss veta huru deras celler danas.” I den avslutande texten kan vi dock skönja en viss hoppfullhet. Här beskriver Hansson en kärleksrelation utan ord och utan kroppslig beröring och kanske vill han med denna text säga oss att detta är den enda kärlek som inte hotar att förflyktigas.
Kritiken drabbade Hansson hårt. Han förstod att hans möjligheter att finna förläggare vilka var beredda att publicera hans texter nu var ytterst begränsade och han valde att gå i landsflykt. Som en ofrivillig kosmopolit, ständigt olycklig i sin hemlängtan, levde han resten av sitt liv på resande fot. Om detta författade Hansson bl.a. följande rader: ”Man är alltid och överallt en hemlös, man är aldrig och ingenstädes helt hemma; ty varest huvudet har hemmarätt, känner sig hjärtat som en främling, och varest personligheten ligger på ejderdun, sitter förståndet på sängkanten, disputerar och begrundar och ger ingen riktig ro till drömmeri.”
I ”Parias” (1890), som troligtvis p.g.a. skandalerna kring ”Sensitiva Amorosa” inte fann någon förläggare i Sverige, är det, på samma förfreudianska vis, kriminaliteten och dess bakomliggande psykologiska orsaker, samt gränslinjen mellan normalitet och vansinne, som skärskådas. Idén till ”Parias” fick Hansson då han bevittnade en domstolsförhandling där en ung kvinna stod inför rätta för barnamord. Hansson kom till slutsatsen att kvinnan handlat omedvetet, att hon inte varit tillräknelig då hon utförde mordet och därför inte kunde ställas till svars för sina handlingar. En av novellerna i boken blev författarens skönlitterära version av händelsen och samtliga de 8 berättelserna i ”Paria” hanterar på ett eller annat vis samma tema.
Redan 1889, emedan Hansson fortfarande bodde i Sverige, skrev han på det som skulle komma att bli hans tredje prosapoetiska verk, ”Ung Ofegs Visor”. Ett verk i vilket författaren lyfter fram de Nietzscheanska tankegångar vilka starkt präglade honom. Hans intelligensarokratiska livsåskådning, hans anti-borgerliga, antimaterialistiska ideal och hans antagonistiska förhållande till rådande normer. I ”Ung Ofegs Visor” kan vi skönja ett upphöjt suveränt Jag som med skepsism blickar ut över världen och människorna. Som helhet är verket mystiskt i sin karaktär och något oklart i sin filosofiska eklekticism varför det känns mindre intressant än de båda tidigare prosapoetiska veken av Hanssons penna. ”Ung Ofegs Visor” kom att publiceras först 1882.
”Sensitiva Amorosa”, ”Parias” och ”Ung Ofegs Visor” tre prosapoetiska verk, vilka alla intar en central position i Hanssons författarskap, finns nu för första gången samlade i en volym ”Parias – Prosa I Urval” och även om texterna idag, svårligen kan uppfattas som lika kontroversiella som då de första gången publicerade, känns de ändock förbluffande moderna och läsvärda. För de läsare som tidigare inte stiftat bekantskap med Hanssons författarskap utgör denna volym en utmärkt introduktion liksom den för de, som tidigare endast tagit del av hans diktning, visar på ytterligare en dimension i denne författares konstnärliga gärning.

Pejob

Betyg 3