”Mot Strömmen” (A rebours) av Joris-Karl Huysmans (eg. Charles Maria Georges Huysmans) (1848-1907) publicerades första gången 1884 och verket orsakade då omedelbart en litterär skandal. ”Efter en sådan roman återstår bara för författaren att välja mellan pistolmyningen och foten av korset” skrev en kritiker. Huysmans valde det senare alternativet och blev med tiden en glödande katolik. Alla var dock inte kritiska. Mot Strömmen har kommit att betecknas som en av dekadensens heliga skrifter och verket innebar i mångt och mycket en brytpunkt, ett avsked till naturalismen, med Zola i spetsen, som Huysmans menade befann sig i en återvändsgränd.
Bokens hjälte (i den mån beteckningen hjälte är passande) är Jean Floressas des Esseintes den siste i raden av ättlingar i en degenererad adelssläkt. En sjuklig och svag (i både fysisk och psykisk bemärkelse) excentriker och hyperestet som vantrivs i kulturen. Han har - efter att prövat på alla tänkbara utsvävningar, vilka fått honom liknöjd och håglös - beslutat sig för att, i förakt för det samhälle han lever i och som han upplever som vulgärt, penningfixerat och nyttoorienterat, gå mot strömmen. Han beslutar sig för att ta sin tillflykt till den totala ensamheten, att leva som eremit. På en avsides gård, på den franska landsbyggden, skapar han sig en värld i miniatyr, ett eget universum, ett slags virtual reality där han kan erhålla all den stimulans han önskar, utan att behöva konfronteras med den yttervärld som fyller honom med en sådan avsmak.
Mot Strömmen saknar i stort en handling i traditionell mening. Boken kan snarast beskrivas som ett perverterat livstilsmagasin i romanform. I de essäliknande kapitlen beskrivs des Essientes val av inredning, såsom val av färger och möbler, hans val av konst och litteratur, mat, dofter och blommor. Perfektionen saknar gränser, inte nog med att böckerna i biblioteket selekterats med stor omsorg till och med papperet och typsnittet i de böcker han äger, har valts med största noggrannhet. Allt i ett försök att motverka den leda och tomhet han förnimmer. Ensamheten visar sig dock inte vara den mirakelmedicin som des Essientes räknat med. Hans experiment leder långsamt men säkert fram mot ett totalt personligt sammanbrott.
Vilken relevans har då en roman som Mot strömmen för en nutida läsare?
Är inte des Esseintes sammanbrott ett resultat av en leda orsakad av ett ständigt ökande behov av sensationskittlingar och har inte detta behov ökat under det sekel som förflutit? Krävs inte idag än mer för att utplåna larmet omkring oss? Är inte det amerikanska inflytande som Huysmans förfasas över än mer påträngande idag än 1884?
Det är lätt att se des Esseintes arbete som ett smått parodiskt extreme home makeover-experiment, men vari består då det parodiska? Är sanningen inte den att vi, även om vi uppfattar des Esseintes som extrem, med dagens designhysteri drivit oss själva långt längre? Är inte det des Esseintes försöker skapa, vad vi idag skulle benämna en temapark eller ett upplevelsecentra? Som exempel inreder han, in i minsta detalj, sin matsal som kabyssen på en båt, för att uppleva att han är ute och reser. Är det inte så att des Esseintes i sin längtan efter en tillflyktsort från det moderna skapar något som känns förbluffande modernt?

Mot Strömmen har tidigare endast funnits på svenska i en svåråtkomlig, sedan länge utgången, utgåva från 1946 och det är därför med stor glädje jag införlivar den nya översättningen (signerad Elias Wraak), vilken även innehåller Huysmans ursäktande förord (som han skrev 20 år efter att boken första gången publicerades) i min bokhylla.

Betyg 4