André Brink har utgått från en korthuggen liten historisk notis från 1750-talet om en svensk (!) upptäcktsresande, Erik Alexis Larsson, i Kaplandet vars expedition in i okänt ännu icke kartlagt territorium, misslyckas. Larssons hurstru Elisabeth överlever och slår följe med en förrymd slav, Adam Mantoor, på färden tillbaka mot civilisationen och Kapstaden. Brinks berättelse är en suggestiv, vacker och romantisk kärlekshistoria. Berättelsen är en resa, eller egentligen två resor.

Jag upplever att boken är en upptäcktsresa på två plan. Å ena sidan utforskar den det vackra och karga sydafrikanska landskapet i Eastern Cape mellan Great Fish River och Table Mountain vid Kapstaden, en vandring genom Tsitsikama-regionen och Karoo Desert. Å andra sidan utforskar den psykologin mellan svarta och vita, män och kvinnor i Sydafrika i mitten av 1700-talet - och i förlängningen Apartheid. Boken är skriven 1976, då det ännu var långt kvar till Mandelas frigivning och den rasistiska regimens fall. Tidigare Brink-böcker som ”Ut ur mörkret” hade förbjudits av censuren, men ”An instant in the wind – Ett ögonblick i vinden” slapp igenom tack vare sin historiska förklädnad.

En av bokens största styrkor är de oerhört vackra naturskildringarna. Adam och Elisabeth vandrar genom ett orört, jungfruligt sydafrikanskt ursprungligt landskap. Spänningen och misstänksamheten mellan dem är först stor. Men under vandringen tillsammans lär de två huvudpersonerna känna varandra mer och mer och… Ser man på… Tycke uppstår trots de enorma olikheterna på ytan.

Man kanske kan säga att en svaghet är att storyn inte är så originell, litet klichéartad. Men man måste då också komma ihåg att den hunnit bli 30 år gammal, skriven vid en tid då ”svart-vit” kärlek var olaglig och sydafrikanska liberaler trodde att allt skulle bli bra bara människor kunde se sin sanna natur. 25 år senare, efter apartheid-regimens fall, skriver J M Coetzee mörkare berättelser där han funderar över om det inte är tvärtom – dvs att det går riktigt fel när människor är mest sanningsenliga med sin natur…

Nej då föredrar jag Brinks vackra kärleksdrömmar. ”An instant in the wind” är en mycket vacker berättelse. Åter är det det poetiska språket - "Ett ögonblick i vinden" är en av de vackraste boktitlar jag någonsin hört - och de vackra naturskildringarna som vinner över mig till den positiva sidan. Och jag vill inte tänka på det bitterljuva slutet. Det är vägen som är mödan värd!

Betyg 4