Detta är en urusel bok som aldrig borde ha getts ut. Marianne Fredriksson är dock en "grand old lady" inom skönlitteraturen och förläggaren har väl tänkt att namnet säljer. Men Fredriksson är snart 80 år och klarar inte längre att hålla ihop alla trådar i en berättelse och göra den till en bra bok.
Det är mycket sorgligt, för flera böcker hon har skrivit är otroligt starka, vackra och kloka.
Den här boken är alltså riktigt misslyckad. Det är inte bara det att hon gör fel när hon hoppar fram och tillbaka i tiden, men ännu värre är all psykologisk tvärsäkerhet som alla kläcker ur sig. Jag har alltid tyckt att Fredriksson är en klok kvinna, men nu verkar hon ha tappat allt omdöme.
I boken beskrivs en sexåring som har utsatts för incest och när barnet agerar ut traumat, tycker de vuxna omkring henne att hon identifierar sig för starkt med offerrollen. För att bota detta får hon läsa kvällstidningar där det står om massvis med andra kvinnor som har blivit våldtagna, så att hon förstår att hon inte är den enda. Maken till dumhet har jag sällan läst! De vuxna är riktigt elaka mot det här barnet - fast med skenet av att vara "kloka" och så goda att de nästan är heliga.
I det sammanhanget är det bara en störande detalj att hela boken andas överklass vilket på inget sätt ifrågasätts. Folk flyger hit och dit som om det inte kostar något, miljonarv faller ut, det köps en lägenhet på Strandvägen och det ges ett räntefritt lån på fyra miljoner som inte behöver amorteras. Och naturligtvis är någon gift med en bra advokat som ställer upp på fritiden, och landets bästa psykiaterna har tid imorgon, och så fortsätter det i all oändlighet.
Det är en skam att den här boken har tryckts. Marianne Fredriksson är värd mycket mer respekt än så.