När jag börjar med en bok av Marianne Wiggins, behöver jag alltid vänja mig vid stilen igen. Hon berättar inte bara det som händer, men kan flika in ett flöde av tankar - på samma sätt som man tänker: hackigt och ostrukturerat. Men när jag väl kommer in i berättelsen är den vacker.
Precis som förra gången handlar den här boken om en passionerad kärlek, mellan en man som vill glömma och en kvinna som har varit med om något så förfärligt att hon har suddat ut tjugo år från sitt minne. En liten rolig detalj är att huvudpersonen i den här boken är vän till huvudpersonen i förra boken (Eveless Eden), och den kvinna han älskar är hans syster. Tyvärr har jag glömt en del av innehållet i förra boken och jag skulle vilja bläddra i den för att se hur mycket av berättelserna överlappar varandra.

Trots att jag gillar boken, har den vissa brister. Den känns inte särskilt realistisk, och när boken plötsligt tar slut har långt ifrån alla trådar knutits ihop. Det är synd!

Betyg 3