En biodlares död, Lars Gustafsson Norstedts Förlag 1978

”Ljusen släcks ett efter ett, cirkeln smalnar och det blir synligt vad det är, detta att vara människa.”

Lars Lennart Westin, oftast kallad för Vesslan, bor i Väster Våla i norra Västmanland, han är en förtidspensionerad folkskolelärare som bor i ett litet torp, ensam sedan han skilde sig. Han sköter om sina bin, sitt potatisland, sin trädgård och sin hund som ofta springer bort. Han är fyrtio år, men ser mycket äldre ut, hans liv är anspråkslöst. Allt detta får man veta genom en yttre berättare som tagit hand om Westins efterlämnade anteckningsböcker.

Våren 1975 förstår Lars Lennart Westin att han före hösten kommer att vara borta, han har en dödlig cancer, när det bruna kuvertet med fönster på kommer med posten lägger han det åt sidan och går ut med hunden.

Det här är en tunn roman i dess format, men innehållet är rikt på betraktelser, tankar över livet, mycket bakåt, men också i nuet, att se i stunden, i naturen och vardagen och till slut över döden som lurar i bakhuvudet. När smärtorna försvinner börjar ett litet hopp försiktigt spira, men rädslan att smärtorna ska komma tillbaka grusar hoppet.

Här avhandlas döden i olika format, människans och landsbygdens, ett förfall här i biodlarens skepnad, sedan kan man fundera över tiden, nedläggning av service på landsbygden, och enkla lösningar med förtidspension. Människans anpassningsförmåga, men också kampen för att få behålla livet, behålla det man har, men inte till vilket pris som helst, och till slut ilska.

Jag kände mig närvarande i biodlarens tankar, precis som med en gammal vän. Lars Gustafsson har förmågan att sätta ord på det vardagliga och det stora så det går in i varandra, på det som vi människor bär på, sorgligt ja, men mycket givande.

”För ett dött bi är man fullständigt likgiltig, man sopar undan det bara.”

Betyg 4