Tre urbrittiska män ska, för hälsans skull, bege sig uppför Themsen i en båt. De ska leva vildmarksliv och så att säga bli ett med naturen.
Detta tilltag ligger dock mycket långt ifrån deras rätta jag, och färden fylls av en lång rad tokigheter när de inkompetenta äventyrarna hela tiden hamnar i trubbel.
Humor åldras. Så är det. Det som var roligt för hundra år sedan är inte lika roligt idag. Åtminstone var det min första tanke. Sedan kom jag att tänka på Mark Twain och Oscar Wilde, som var ungefär samtida med Jerome.
Då slöt jag mig till att detta kanske helt enkelt inte var min sorts humor - för jag tyckte inte boken var rolig.
På sin höjd var den då och då lite småtrevlig, men för det mesta bara påfrestande förutsägbar och omständig. (Det omständiga har jag förstått är grundstommen i denna sortens humor.)
När Jan-Olof Strandberg läser in den här boken får jag känslan av att han själv inte tycker boken är speciellt rolig han heller.
Han verkar nämligen försöka kompensera genom att dränka hela berättelsen i en överdrivet hurtig röst som knappt kan hålla sig för skratt. Detta gör att det som kanske kunde varit roligt blir krystat och ansträngt. När man får berättat för sig att "detta är roligt, för nu skrattar jag och då borde du också göra det", då blir det inte roligt.