Undertiteln är: Den sanna historien. Författarna har anklagats av experter för att använda källor som antingen inte finns eller inte kan verifieras, så boken är kanske inte något vetenskapligt mästerverk.
Men det är ändå en viktig bok och dena ena av författarna har själv inpå bara skinnet upplevat Maos styre.
Jag minns själv på det glada 70-talet då nästan alla (även jag), vare sig vi tillhörde det halvryska VPK (som jag), tokmaoisterna SKP (fd. Kfml etc) som Jan Myrdal och en hop numera högersinnade debattörer och politiker och även sansade liberaler som Olof Lagercrantz såg Maos Kina som en modell för u-länderna och som ett moraliskt föredöme.
Och ändå: Redan då var Maos brott kända, liksom Stalins brott.
Våra åsikter då var minst lika skamliga som tyskvännernas var på 1930-1940-talen! Historien upprepar sig.
Tillsammans, Tjäna Folket - vi minns alla parollerna. Mao som själv kom från en välbärgad bondefamilj, såg Kinas miljoner bönder enbart som medel för egen tillfredsställelse - en vansinnig mega-onani som kostade mer än 70 miljoner bönder livet. Lenin sa en gång, att ryska revolutionen skulle genomföras om det så skulle kosta 80% av befolkningen livet. Han verkar närmast ödmjuk jämfört med Jan Myrdals gamle kompis som nu ligger uppstoppad i sitt mausoleum på Himmelska Fridens Torg.
Boken belyser med åtskilliga Mao-citat att "Den Store Rorsmannens"
enda mål var Makten. Även jag med mina begränsade politiska kunskaper har hittat en del fel i boken (som t.ex. att författarna missat att stora enklaver av Sydkorea styrdes av olika kommunistiska grupper som hade föga med Kim Il Sung att göra redan före koreakriget). Men om så 90% av boken hade varit fel, så hade de kvarvarande 10% placerat Mao i samma helvete som Hitler, Stalin, Lenin, Kung Leopold II och andra seriemördare i megaklassen.
Mao känslor är ibland paradoxala. Han sörjer uppriktigt när hans gamle rival och fiende Chiang Kai-Shek dör, när Nixon blivit avskedad efter Watergateaffären skickar Mao ett regeringsplan till USA och hämtar honom till en privat hyllningsvisit i Kina. Han hyser även starka känslor för sin skyddsling och mördarkollega i Kambodja, Pol Pot. En "kärlek" som dock är obesvarad.
Varför kollektiviserades jordbruket och varför industrialiserades landet under Maos ledning om hans enda syfte med sin makt var den egna makten? Hade enbart den egna makten varit målet, varför då ta omvägen över kommunismen? Det hade ju varit enklare om han hade nöjt sig med, att som afrikanska despoter, bara ta makten och utplundra landet? Det är viktiga frågor som boken inte ställer.
Som vetenskapligt verk har boken säkert sina brister. Men som en nästan 900 sidor tjock pamflett mot ensidig dyrkan, vänsterns, men även liberalernas, häpnadsväckande naivitet och godtrogenhet och tro på enkla lösningar (bara dessa lösningar sker i uländerna, inte här för Guds skull!) är detta en utmärkt skrev-spark!
Jag har själv lite svårt för Per Ahlmarks ensidiga dyrkan av ena sidan i Israelkonflikten och hans lika ensidiga dyrkan av det stora landet borta i Väster och hans enfaldiga dyrkan av sin egen förträfflighet - men jag håller till 100% med honom när han säger om boken : "...den största boken om världens väldigaste land och historiens värsta massmördare."
En sak är säker. Mao hade älskat dagens Kina med dess förvandling till roffarkapitalism, bara han själv hade fått behålla makten!

Betyg 4

Gillar verkligen Jung Changs "De vilda svanarna", men den boken är skriven på ett skönlitterärt vis. Den här boken om Mao fann jag ytterligt tråkig. Brukar vanligtvis finna den här typen av böcker intressanta. Men så mycket känns tveksamt och uppdikterat att jag inte orkade ta mig igenom hela boken dessvärre.

Betyg 2