Art Spiegelman är en av vår tids stora genier. Det är han som ligger bakom den delvis självbiografiska serieromanen "Mauz" som berättar hans föräldrars historia i Auschwitz. Efter den 11 september blev frågan om Arts judiska identitet åter aktuell. Med "In the shadows of no towers" (underbar boktitel!) tar Art itu med vår tids "förintelse" och sin egen inställning till det skedda. Paraleller mellan Bushs inbundna och hatiska världspolitik och nazismen dras med glasklara linjer.

Boken består av hårda sidor som är flera milimeter tjocka (sådana som finns i en del småbarns böcker. Stilen är surrealistisk och hämtar sin inspiration från samhällskritiska serier från 1900-talets början. Ibland är Spiegelmans teknik rent ut sagt genialisk, medan den andra gånger känns alldeles för rörig och distinkt.

Jag är medveten om hur bisarrt detta kommer låta, men jag upplever faktiskt att "In the shadows of no towers" är en wannabebok. Art Spiegelman har alltid levt i skuggan av sina föräldrars historia och denna katastrof (som självklart var en katastrof) byggs upp till fundamentala höjder, på ett sätt som gör att de emotionella känslorna känns lite fåniga i jämförelse med upplevelserna hans föräldrar delade. Jag tror att författaren är medveten om detta. Och ibland gör denna medvetenhet att historien, trots allt, blir paradoxal och mycket gripande.

Rent bildmässigt är denna berättelse nyskapande och mycket stark. Intrigen känns dock en aning konstlad. Men detta är min upplevelse i jämförelse med Spiegelmans första bok - som jag har läst om, hur många gånger som helst. Frågan är hur någon, som är opåverkad av Spiegelmans tidigare verk, uppfattar boken. Och det kan jag ju inte prata om. Men personligen tycker jag att boken inte höjer sig över en trea. Ialla fall inte sammanfattningsvis.

Betyg 3