Månadens MÅSTE är helt klart Eldfacklorna - sju svarta hål som handlar om människor som balanserar på gränsen mellan ljus och mörker. Med döden som hot eller utväg. I sju berättelser, sju svarta hål, möter man sorg, saknad och mörka hemligheter. De olika personerna i berättelserna återkommer och historierna vävs samman. I hål 1 får man möta Anna och Adam som just mist sin son. De hanterar sorgen på olika sätt och deras dotter lämnas åt sitt eget öde.

I hål 2 har Mikael bestämt sig. Självmordstankarna har vunnit. Nu vandrar han runt på en avskedsturné. Ska någon lyckas rädda honom?

Hål 3. Peter har mördat sin fru och sonar nu sitt brott. Peter – lärare och pappa – och mördare.

Alkoholisten Magdalena kämpar sin dödskamp. Man får träffa hennes barn och återuppleva deras barndom. Frågan besvaras: Varför?

Mitt favorithål är när man som läsare får krypa ner hos det unga paret Annika och Johan, när hon lycklig förkunnar att hon väntar barn. Men Johan ruvar på en hemsk hemlighet. Eller ska jag säga Jovan?

Och så får man möta den förälskade Filip i hål 6 och känna hans lidelsefulla jakt på kärleken in i Pandoras box …

Till sist möter man Elsa, som gammal och utsliten bara väntar på det slut som är utstakat åt oss alla.

På bokens baksida kan man läsa: "Tänd sju svarta hål. Om du har modet och vågar." Och så är det. Det krävs verkligen mod för att läsa den här boken. Känner mig som en urvriden trasa efter att ha läst boken. Den är helt underbar!

Betyg 5

Bokens berättelser kretsar kring ett och samma tema - vad händer när världen rasar samman runt människan? När man faller ner i ett av livets "svarta hål"? Calander gör det inte lätt för sig, vare sig tematiskt eller berättartekniskt. Han kan låta berättarperspektivet skifta mellan berättelsens olika personer samtidigt som "den allvetande författarens" perspektiv också kan vara närvarande. Ibland upplever jag det senare störande och berättelsens förlopp "hackar till" (för mig). Jag blir irriterad. MEN - dessa störningar består ofta i att läsaren tvingas distansera sig från texternas personliga utgångspunkt - berättarjagens svarta hål - och därigenom kan läsaren undvika att helt sugas in i (och krossas av) dem. Författarjagets röst länkar berättelserna till en större omvärld. Och det är beska salvor Calander då riktar mot 80- och 90-talens nedskärningar, s.k. effektiviseringar och hurtigt tomma retorik. I skottgluggen står den förda politikens konsekvenser för utsatta människor och s.k. svaga grupper.

Bokens fokus ligger trots den kritiska udden, emellertid i persongalleriets subjektiva upplevelser och erfarenheter av att ha hamnat i eller i utkanten av ett "svart hål". Calanders styrka som berättare ligger i gestaltningen av personernas tankar och känslor. Dialogerna är ytterst trovärdiga. Jag läste några olika dialogavsnitt högt för mig själv, och inte någonstans låg orden fel i munnen. En extra styrka ligger också i Calanders inträngande förståelse av hur barn och ungdomar som kämpar för att inte sugas in de vuxnas svarta hål känner, tänker och reagerar. Författarens yrkeserfarenhet (Calander arbetar sedan många år som fritidspedagog) har lagt en stabil grund för dessa skildringar.

Calanders skrivkonst behöver dock slipas till något. Den bör koncenteras i sina uttryck, särskilt i sättet att utnyttja metaforer. Samtidigt befinner sig Calanders metaforer ofta långt ifrån de metaforiska allfartsvägarna (= positivt). För mig står det klart att debuten Eldfacklorna (vid 50 års ålder) innebär att en rådiamant till författarämne har presenterat sig. Nästa bok kan sannolikt visa upp en slipad diamant!

Betyg 5

Det är inte helt lätt för mig att veta vad jag ska tycka om "Eldfacklorna". Jag har aldrig hört talas om varken författare eller förlag förr, så jag ska villigt erkänna att mina fördomar gjorde att jag var väldigt skeptisk innan jag äntligen öppnade novellsamlingen. (Man undrar ju också om recensenterna ovan är sanna, eller om de är förlagsrepresentanter...)
I förstonbe tyckte jag dessutom att jag hade rätt i mina fördomar, men det kom på skam. Det jag framförallt inte gillade till en början var Calanders dialog. Men den växte. Och blev stark, och kanske till och med en av verkets absoluta styrkor. Han lyckas förmedla så mycket av personernas karaktär genom deras repliker, jag gillar det.
Ämnena som han behandlar, olika former och aspekter av död, är något som jag tror berör oss alla. Men författaren undviker fällorna, han blir inte särskilt sentimental, vilket jag var rädd för att det skulle bli. I sina bästa stunder blir det mycket starkt. Jag tycker alla noveller är intressanta, utom den sista, den skulle kanske en redaktör kunnat stryka.

Men varför blir en människa så till den grad fascinerad av döden som Calander? Fast i det här fallet har han ju lyckats förmedla det i sin novellsamling på ett sätt som berikar den som läser.

Betyg 4