I den andra delen har brödraskapet splittrats och man får följa tre parallella historier i olika kapitel. I "tredje boken" (bokens första del) blir Boromir dödad och Merry och Pippin blir tillfångatagna av orcher. De förföljs på flera dagars avstånd av Aragorn, Legolas och Gimli. Merry och Pippin lyckas slutligen smita in i Fangornskogen, där de träffar enten Lavskägge (Trädskägge i den nya översättningen). Enterna beslutar sig för att delta i kriget och dräpa orcher, som ju bränner och hugger ner träd.
När de tre förföljarna kommit till Fangorn, uppenbarar sig Gandalf, nu som den vite ryttaren, och han leder dem först till Edoras, Rohans huvudstad, botar kung Theoden, de drar i krig och utkämpar slaget vid Hornborgen, varefter de rider till det av enterna förstörda Isengård och återförenas med Merry och Pippin och träffar den slagne förrädartrollkarlen Saruman, vars stav Gandalf bryter. Pippin följer med Gandalf till Minas Tirith, Gondors huvudstad, för att hjälpa till i det kommande storkriget.
I "fjärde boken" får man följa Frodo och Sam, och hur de till sist tar sig mot Mordor. De stöter på Gollum, som de gör till sin vägvisare, blir infångade av Faramir och hans män och ledda till deras grottor, frisläppta och ledda av Gollum den långa vägen till Cirith Ungol, en "bakväg" in i Mordor. Men det slutar illa. Frodo blir stungen av Honmonstret (Lockan i den nya översättningen), tagen av orcher och Sam blir kvar ensam i mörkret. Som tur är har han tagit hand om ringen.
Den här boken är den svagaste av de tre, alltså den som det händer minst spännande saker i. Framför allt början är ganska seg, när de tre jagar orcherna dag efter dag, utan att det händer särskilt mycket. Boken har egentligen bara två höjdpunkter, och det är slaget vid hornborgen, där Gandalf till sist kommer till undsättning tillsammans med enterna, och de avslutande scenerna i Honmonstrets håla.
Den största behållningen är istället de makalösa natur- och miljöbeskrivningarna. Man förstår att Tolkien måste ha egen erfarenhet av att vandra och orientera sig i terräng och hur det känns att vakna upp stel och frusen efter en natt under en sten. Här är det på något sätt den storslagna och karga naturen som är huvudperson, och man känner in i märgen hur eländigt det är för Sam och Frodo. Och hur härligt det är för Aragorn, Legolas och Gimli när de får sitta i den övergivna vaktstugan, äta god mat och röka pipgräs tillsammans med Merry och Pippin, titta ut över det översvämmade Isengård och berätta om allt som har hänt sedan de skildes.
Det är det som är bokens tjusning, men det är något som till stora delar går förlorat i filmversionen.