Juha växer upp i 70-talets Sverige där Sträng och senare Olof Palme regerar. Sävbyholm strax utanför Stockholm är medelmåttornas oas. Idylliskt vilar de gråa betonglådorna som skolorna är, i det grönskande paradiset. Juha går i sjätte klass och är klassens clown. Han gör allt för uppmärksamhet och försöker ständigt roa sina klasskamrater att skratta. För de populära killarna i klassen överger han gärna sin bästa vän Jenny, som inte alls tillhör inne-gänget. Juha gör sitt bästa för att hålla sin plats i rangordningen, oavsett vem han sårar och hur. I honom lurar vanmakten, om han ställer upp på de mobbades sida - så kommer också han bli utsatt. Det vill han aldrig bli. Klassens stora mobbningsoffer är Thomas vars mamma kommer från Tyskland, och bara det, är enligt de dunkla skolreglerna, ett skäl för Thomas att bli slagen och sparkad varje rast. Detta sista år innan högstadiet tvingas Juha göra ett val, se sig själv som han är, eller gå den breda vägen.....
"En komikers uppväxt" tillhör ett tiotal böcker som de flesta svenskar faktiskt läst, utan att vara tvingade till det i skolan. Liksom Guillous "Ondskan" och Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" handlar boken om mobbning och pennalism. Med denna bok gjorde Jonas Gardell sitt genombrott som författare. Hans stil är omisskännelig. Den typiska svenska medelmåttigheten målas upp med dramatiska och mörka färger. Hela historien bär på vemod och hopp om nåd. Språkmässigt tycker jag att boken är mycket bra. Materialet känns igen både från författarens komiska material, men också från andra böcker som han skrivit. Detta gör att jag inte helt blir berörd av bokens intrig. Det känns en aning uttjatat. Personkaraktärerna är mycket intressanta och flerbottnade, tyvärr tycker jag att porträttet av Juha vittnar om att Gardell faktiskt inte har kommit vidare i sin personliga utveckling (mer om detta senare). Ibland känns Juhas berättelse överdrivet patetisk och dramatisk. Den karaktär som jag fastnade mest för var definitivt Juhas bästa vän, Jenny. Därför blir det destå roligare att läsa Gardells nyaste bok som kom ut 6 juni, med samma namn. Jennys berättelse kan bli mer distanserad och berörande än Juhas historia är.
Att skriva biografi torde vara det svåraste man kan ta sig för, så länge man skriver om sig själv. Även om man gör det i fiktionerad form, som "En komikers uppväxt" är, måste det vara svårt att hålla sig distanserad och berätta utan att förlora sin självinsikt. Jag tycker att denna berättelse vittnar om bristande självinsikt. Berättelsen om den stackars fega och ömhetstörstande Juha som gör vad som helst för publikens uppskattande är en reflexion av Gardells vuxna komikerpersonlighet. Gardell skriver också flera gånger att han fortfarande gör shower för att bli älskad och omtyckt - trots att han vet att det inte leder dithän. Och detta hade väl varit gott och väl, så länge han verkligen varit ett offer. Men jag ser inte på Juha som ett offer. Det finns alltid valmöjligheter, självklart skulle Juha bli utsatt för mobbning om han ställer sig på sina mobbade vänners sida, men då hade han följt sitt hjärta. Han låter bli för att han är rädd, och det gör honom bara till ett offer för sig själv. Juhas beteende sårar troligen hans vänner mer, än vad själva mobbningen i sig gör. Den som ser på är inte oskyldig! Och just därför kan jag känna att han sviker sitt ansvar och väljer den lätta vägen. En väg som leder till att hans kamrat tar livet av sig. Jag har själv blivit mobbad. Om jag ser Juha som ett offer så måste jag också se alla de som såg på när jag mobbades, som offer, och det kan jag inte. Jag har aldrig mobbat någon för att nå högre position i klassens rangordning. Det har varit ett val. Jag är stolt över det valet och därför kan jag inte säga att de som gör annorlunda är offer. Man väljer själv vad man vill göra. Den smala vägen är snårig, den breda vägen är lätt att gå, men lättheten är inte alltid av godo. Juhas berättelse borde driva fram självinsikter. Som att uppmärksamhet, skratt och clownerier på bekostnad av andras lidande är dåligt. Men Juhas paralella berättelse som vuxen visar inte att han har förstått ett dugg. Det tycker jag är enbart patetiskt.
Denna bok är mycket skickligt skriven, men den brister enligt min mening i självinsikt. Därför får den ett relativt lågt betyg, nämligen en fyra. Med bättre självinsikt hade jag troligen tagit romanen till mitt hjärta på ett helt annat sätt. Nu gjorde den mig mest bara trött.