Ett återbesök i Fjärrskådarnas värld som är lika fantastiskt som den första trilogin. Här får vi följa den unga Althea Vestrit i sin kamp om att återfå sin fars själskepp, en speciell sorts skepp som får en egen själ efter att tre generationer av kaptener har dött ombord. Skeppet Vivacia utsätts under sin nye kapten för upplevelser som är skadliga för den nu levande skeppets unga själ. Jakten på skeppet för Althea till de mest avlägsna hörn av Fjärrskådarnas rike, och det kastar henne huvudstupa ut i piratdåd och krig, och hennes kamp för att hinna ikapp sitt skepp tycks tidvis helt hopplös.
Det här är oerhört bra, välskrivet, spännande och annorlunda. En kvinnlig huvudperson, mångfasetterade personporträtt, magiska händelser och mystiska skeenden, krigsproblematik och handelsbekymmer gör allting ytterst trovärdigt och levande. Stämingen är tät och kuslig, och den drömlika kopplingen till drakar är fantasieggande utöver det vanliga. En oväntad koppling till den föregående serien om Fjärrskådarna finns också, men tar en stund att hitta.
Det här är bland det bästa jag någonsin har läst inom fantasy, och jag hävdar bestämt att ska man läsa något mer än Tolkien, så ska man läsa Robin Hobb. Oslagbart, med djup och känsla på ett ovanligt sätt.