Henriettas Mamma är död. Hon bor på en stjärna och Henrietta kan inte sluta gråta. Helst vill hon inte att någon ska se att hon gråter. Hon är ovän med sin allra bästa vän för hon har sånt mörker i sig att ibland när hon öppnar munnen så ramlar det ut elakheter. Lillebror Sebastian har det mycket lättare. Han leker att smörgåsarna är sopbåtar och blir jublande glad när Farmor kommer på besök. Bara Henrieta ser tröttheten i pappas ögon och önskar hon kunde göra allt bra igen.

Mycket fin barnbok om sorg som passar mellanstadiebarn bäst. Boken handlar om Henrietta och hur hon försöker gå vidare med sitt liv, utan att det finns någon där som tröstar och ger mammakramar. Språket är enkelt och fint, men det är framför allt de okonstlade personporträtten som gör intryck. Jag tycker också om fokuseringen på vardagliga problem, på kärleken, läxorna och annat som är viktigt när man är liten (och stor). Boken får en stark trea i betyg.

Betyg 3