Kallt krig råder mellan USA och Ryssland. Samtidigt mobiliserar en okänd men oräknerlig styrka av unga män och kvinnor en revolution för att rasa alla gamla murar och bygga upp en ny värld. Bakom de idealistiska krafterna står maktgiriga män och kvinnor med pengar att genomföra allt. Polisen i Europa och USA står handlösa. Från Sydamerika rycker en ung demagog som hävdar sitt ursprung från Tysklands främste retoriska djävul själv fram. Siegfred påstår sig vara Hitlers son - och med sin nu, döda fars metoder är han fast besluten att söndra hela världen.

Inget "slutet rum" mysterium den här gången. Agatha Christie gav ut "Passagerare från Frankfurt" 1970 och lät sig uppenbarligen inspireras av 70-talets katastrofteman. Romanen liknar mest av allt en hårdkokt spionhistoria. Personskildringarna är tråkiga och platta. En av de få riktigt intressanta personerna är Faster Matilda som verkar vara en blid dam som lever i det förgågna, men överraskar de flesta runt omkring sig, genom att ha kontakt med Europas mäktigaste element. Men bortser vi från den lilla tanten (men tanterna är alltid mest intressanta i Christies berättelser) är ingen av de andra som är "viktiga" för historien särskilt intressant. Berättelsen har visserligen mycket driv i sig. Men när jag hade fem sidor kvar, och inga upplösningar ännu avslöjats, började jag misstänka att jag skulle bli snuvad på konfekten (med andra ord, på en bra upplösning). Och mycket riktigt. Intrigen som från första sidan byggdes upp för att explodera på de sista sidorna blev mer miserabel än en tvångsbadad katt och upplösningen i sig lika trovärdig som Göran Perssons vallöften. Boken får därför det lägsta betyg som Lettura kan uppbringa.

Att driva upp läsarens förväntingar och sen göra ett litterärt magplask är INTE att rekommendera!

Betyg 1