Katarina Mazettis nya är i mina ögon bättre än hennes förra, Grabben i graven brevid, som blev film. På mig ger den här boken ett djupare intryck.

Ämnet känns väldigt viktigt - klasskillnaderna i dagens Sverige, hur olika våra levnadsvillkor faktiskt ser ut, och hur svårt det kan vara att mötas och förstå varandra. Svårt, men inte omöjligt. Jag tycker att boken på detta sätt fyller ett tomrum i svensk samtidslitteratur.

Detta låter kanske torrt och tråkigt, men naturligtvis är det inte det, inte med denna författare! Boken är fylld av humor och språket oefterhärmligt. Kapitlen är skrivna ur olika perspektiv och på därefter anpassat språk: Tarzan, Janne och Tarzans två små barn får alla sina egna röster - med stor charm!

Boken lämnar en varm känsla efter sig, trots alla de svårigheter och tragiska händelser som personerna får uppleva. Det finns medmänskilghet och det finns hopp - och skratt och galenskap! Personerna är levande och så mänskliga.

Betyg 4

En helt underbart rolig bok. Jag tyckte att Katarina Mazettis " Grabben i graven bredvid " var bra men den här är ännu bättre. Slukade den på en eftermiddag.

Betyg 5

Är det en roman? Den tog nog inte särskilt lång tid att skriva... Inte för att det är nån garanti för att en bok är bra, att den tagit lång tid att skriva alltså, men lite mer än så här tycker jag man kan begära av en "roman".

Marina gör korkade val, jag undrar hur hon kunnat bli lärare. Och vad det är som är roligt med detta fattar jag inte alls. Det känns bara slarvigt ihopkommet för att få ut en ny film snabbt. Samma koncept som i Grabben i graven bredvid, och jag har ingenting emot att man försöker upprepa succéer, men detta är bara ett hafsverk.

Ytligt utan någon form av gestaltning sopar Mazetti undan historien lite snabbt, så fansen ska ha nåt att läsa i väntan på filmatiseringen. Men Mazetti skriver manus själv denna gång. Får väl hoppas att hon inte slarvar lika mycket med det.

Betyg 2

Jag blev väldigt besviken på Tarzans tårar, hade hört att den skulle vara både bra och rolig.
Storyn kunde ha blivit väldigt bra, om boken inte var så slarvigt skriven med en mängd klämkäcka och krystade uttryck. Det kanske var de som skulle varit roliga?
Och att skämta om den psykiskt sjuke maken att han är på dårhuset... är koko.... och i den stilen, känns inte alls som att "beröra allvarliga ämnen", det vittnar mer om okunskap.
"Grabben..." och även "Det är slut mellan Gud och mig" tyckte jag väldigt mycket om.

Betyg 1

En ROOOOOLIG bok. Och samtidigt tankvärd. Katarina Mazetti kan konsten att sätta sig in i olika människors livsituation, småbarnsmamman Mariana, överklasskillen Janne och till och med Marianas små barn! De olika kapitlen är liksom i "Grabben i graven brevid", skrivna utifrån dessa olika personers synvinkel och språk. Och det blir så himla träffsäkert och samtidigt så hysteriskt roligt!! Boken är full av roliga citat att skratta åt. Och galna liknelser såsom "Hennes örhänge var stort som en ishavssill." Sånt är himla roligt tycker jag!! Man formligen ramlar in i berättelsen när Mariana sitter på en repgunga och råkar krocka med Janne som joggar förbi. Jag älskar verkligen Mazettis språk och hennes upplägg av romanen! Den är i samma klass som höjdarboken "Grabben i graven brevid." Fempoängare båda två! Read this book!!

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Mycket bättre än Grabben i graven bredvid, som jag inte alls tyckte om, så jag förstår egentligen inte varför jag läste den här egentligen. Ingen sån där superbok kanske, mest något man läser igenom på en eftermiddag, slö-läsning. Men trots det en stark trea.

Betyg 3

Lite lättsam underhållning för stunden även om boken innehåller en hel del klyschor och ett alldeles för lyckligt och orealistiskt slut! Som ensam mamma kan man bara undra: händer detta på riktigt?? Skulle inte tro det eller oxå är jag bara cynisk i största allmänhet :-) Som tidsfördriv är den OK men tyckte bättre om "Grabben..."

Betyg 3

Ja vad ska man säga, en väldigt lättläst bok som man inte behöver ödsla flera dagar på. Tror jag läste ut den på två eftermiddagar. Tyckte att boken framställs bättre på baksidan av boken än själva innehållet! Tycker visserligen att Mazetti skriver underhållande, men hade förväntat mig mer humor. Inte lika bra som sin föregångare "Grabben i graven bredvid".

Betyg 3

Ah en underbar bok! Gillar särskilt Tarzans galne man, Micke som har en underbar humor!

Man blir glad av att läsa boken och får en helt nytt perspektiv på världen. Mycket läsvärd!

Betyg 5

Precis som i "Grabben i graven bredvid" förs berättelsen framåt växelvis av de två karaktärerna, ibland får barnen komma till tals. Språket är snärtigt och underhållande och visst, det är roande och skickligt gjort. Men jag har hela tiden "Grabben.." i tankarna och då är det som att jämföra ett dignande julbord med snabbmakaroner och falukorv. Personligen tycker jag att Mazetti skulle suttit med armarna i kors och levt på pengarna - eller skrivit något helt annorlunda. Kopian blir aldrig bättre än orginalet.

Kanske är jag för hård, för detta är inte på något sätt dåligt. Jag är part i målet och makaroner och falukorv kan man bjuda en kung på. Men för mej är karaktärerna inte trovärdiga, särskilt inte Janne som är mer än lovligt naiv och töntig. Mariana i sin tur är stolt, tuff och oberoende och gör allt för barnen, offer och hjältinna samtidigt. Författaren klarar inte riktigt av att hålla distansen till henne. Däremot måste jag ge Mazetti ett erkännande för slutet, inget enkelt Hollywoodslut här inte.
Jag kan sätta en slant på att det här blir en film om några år, en familjekomedi och given publiksuccé. Boken är som ett filmmanus med korta scener och snärtiga oneliners. Inget ont i det men glöm inte mästerverket "Grabben.." (boken förstås!)

Betyg 2

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Trazans tårar är en väldigt rolig och underhållande bok om Tarzan, ensamstående tvåbransmor med ekonomiska bekymmer, och Janne, stenrik men ensam ungkarl. En vardagligare version av Pretty Woman alltså. Det är precis vad det är, och den parallellen dras i boken också.

Mazetti lyckas verkligen underhålla mej. Denhär boken är precis i samma stil som Grabben i graven brevid, vilket jag förväntade mej också. En aning orealistiskt är det förstås speciellt, speciellt vad gäller den schizofrena pappan. Men skratta måste man. Dethär var faktikst ännu roligare än Grabben (pga barnen). Och samma berättarteknik används också. Det där med båda parternas perspektiv, och ibland tas tom barnens perspektiv in, och det är väl det allra roligaste. Trazans tårar borde det definitivt göras film av. Sveriges egen Pretty Woman i barnfamiljs djungeln! Blir säkert en succee.

Betyg 4

Jag både tyckte om den här boken samtidigt som det var nånting hos den jag inte tycker om. På plussidan hamnar att den är väldigt lättläst och rolig. Den påminner således om Grabben i graven bredvid. Liksom Grabben i graven får de olika huvudpersonerna i boken komma till tals i varsina kapitel som varvas, vilket gör att man får lite olika perspektiv på händelserna. Mazettis sätt att beskriva olika dråpliga situationer gjorde att jag skrattade högt på flera ställen.

Det jag har svårast för är författarens skildring av mamman Mariana. Trots att hon lever under existensminimum och sliter som ett djur på olika plan för att få vardagen att gå ihop så är hon liksom så himla rätt ändå. Och det blir inte trovärdigt. Jag håller med signaturen Arne där han skriver att Mariana är både offer och hjältinna på samma gång. Hon hittar på så himla många tokroliga gratis-saker med sina barn att hon ju blir värsta supermamman. Sen den där romantiska bilden av alla tokroliga grejer Mariana gjorde med pappan när han var frisk, nä sånt har man läst om förut och det känns just bara romantiserat. Och så att hon är bildlärare... Hmm, det håller inte riktigt. Det känns väldigt tillrättalagt att hon då skulle ha fixat en examen som bildlärare, det hade passat bättre om hon satt i kassan på ICA eller nåt sånt. Men med en bibliotekarie i Grabben i graven och en bildlärare i Tarzans tårar så placerar Mazetti akademiker i huvudrollerna. Boken känns präktig vilket förtar att den förösker förmedla ett annat djupare budskap. Betyget blir en ljummen trea.

Betyg 3

Mariana: ensamstående tvåbarnsmor med en halvtidsanställning som vikarierande bildlärare. Hankar sig fram i en knaper tillvaro med fantasi och tålamod. Väntar varje dag på att hennes man Micke ska höra av sig efter att ha varit försvunnen i en schizofren psykos i två år.
Janne: småborgarson som byggt dataföretag från grunden och sedan sålt för mångmiljonbelopp. Lever jetsetliv och har bryderier om hur han ska göra av med alla sina pengar.

Dessa två stöter bokstavligt talat ihop när Mariana svingar en gunga med son rakt på Jannes RayBanglasögonförsedda huvud på semesterort vid havet. Senare samma kväll har de ett one-night stand på en skogsstig – för att sedan aldrig mer ses. Tror de.
Givetvis ses de igen. Ödet för dem samman gång på gång, tills de båda inser att de har en koppling till varandra som de inte förstår. De har så fundamentalt olika utgångspunkter men dras ändå mot varandra. Men det är inte förälskelse. Trots umgänge och sex är Mariana i anden trogen sin Micke som kan komma tillbaks vilken dag som helst. Och Janne kan inte bestämma sig för om han blir mest irriterad på Marianas ungar eller det faktum att hon konsekvent hindrar honom från att hjälpa henne ekonomiskt. Det är inte förälskelse – men någon sorts kärlek är det. De ska bara komma på vilken sort.

”Tartzans tårar” känns på många sätt som Mazettis mer uppmärksammade ”Grabben i graven bredvid”. Med en burlesk jargong berättas en från början dödsdömd kärlekshistoria. Men en komisk ton uppväger på intet sätt det faktum att det är djup tragik som går som ett svart stråk genom hela boken. Det hjälper liksom inte. Det är bara för sorgligt.
När jag läser ”Tarzans tårar” börjar jag fundera på vad jag egentligen vill ha ut av en bok. Och det som denna bok saknar är en form av konklusion. En känsla av att något uträttats eller förändrats. Att en lärdom vunnits eller insikt nåtts. Att en eller flera av huvudpersonerna kommit in i ett nytt stadium av livet som de upplever som ett steg framåt.
Så känns det inte här, vilket jag upplever som frustrerande. Tarzans tårar är lika otillfredställande som livet självt kan vara mellan varven – och jag känner inte att det är litteraturens uppgift att förse oss med den känslan. Det klarar livet självt bra.

Katarina Mazetti läser själv in boken på bred dialekt. Något som i början känns avigt men där jag under läsningens gång känner att det är en tillgång för berättelsen. När hon vid ett tillfälle skiftar om och med gott resultat härmar en IT-konsulents skångelska (engelska med skånsk brytning) så förstår jag att hennes inläsning är medveten och kontrollerad och jag förstår hennes syfte och uppskattar detta val.

Betyg 3

En tankeväckande bok med en hel del humor. För vad händer när den som är extremt rik blir förälskad i någon extremt fattig och denna har barn och det finns en pappa i bakgrunden?
Romanen är bra upplagd där huvudkaraktärerna får ge sina röster på det som händer. Det ger en vidare blick på händelserna.

Betyg 3