Jag har aldrig tidigare haft behovet att fråga mig vad Arto Pasilinna vill berätta med sina böcker. Han berättar en historia, en skröna - och han berättar den väl, till min stora tillfredställelse. Därmed jämt.
Men i Adam & Eva berör han två stora allmänviktiga frågor: världsmiljön och världsekonomin. Han tar upp båda frågorna till diskussion, men låtsas sedan som om han inte gjort det, utan återgår till att bara berätta en skröna. Detta lämnar mig frågande om vad han egentligen ville berätta.
Uppfinnaren och akumulatorkonstruktören Aatami (Adam) Rymättylä befinner sig vid ruinens brant när han äntligen lyckas tillverka den ultimata akumulatorn. Han uppfinning gör det möjligt att driva en cementblandare i tre dygn med hjälp av ett batteri i ett cigarettpakets strolek.
Efter att uppfinning är fullbordad tar Adam hjälp av advokat och vice häradshövdning Eva Kontupohja att söka världspatent och bygga upp ett energiimperium.
Resten av boken är en lång rad av "vad skulle du göra om du hade femhundra miljarder att sätta sprätt på" och "hur många sätt kan en yrkesmördare, utsänd av OPEC-länderna misslyckas att mörda akumulatorinovatören på".
Arto är som vanligt fantasirik och sprudlande i sitt berättande. Och som alltid har han med små anekdotiska stickspår som aldrig irriterar utan får en att le genom hela boken.
Men igen. Boken har en annan ingång än hans andra böcker, vilket ger en tomhetskänsla i slutet. Arto lyckas inte knyta ihop boken på annat sätt än själva historieberättandet - vilket han som vanligt gör lysande. Men vad ville han säga om miljön och energipolitiken...
Tomas Laustiola är som skapt att läsa in ljudböcker. Det är inte bara det att hans finlandssvenska passar ypperligt till Arto Pasilinnas böcker, han är också duktig på att på ett måttfullt sätt lyfta fram humor och känsla. Karaktärerna blir levande och äkta, utan att behöva "gestaltas" som många inläsare lockas till att göra.
Heja Tomas.