Astrid Lindgren känner vi alla som den vidunderliga barnboksförfattarinnan. Moder til Pippa, Emil, Ronja, Madicken, Tjorven m.fl
De flesta av oss har även hört hennes karaktäristiska röst läsa alsterna. Och det är med andakt man lyssnar.

"Samuel August..." är något så ovanligt som en bok av Astrid Lindgren som inte är en barnbok. Jag skulle snarare vilja kategorisera den som en bok för oss som var en del av Lindgrens läsande barnaskara, men som nu blivit vuxna.
Astrid Lindgren berättar i sin bok om företeelser som berört henne i livet. Hennes föräldrars kärleksfulla relation, sin barndoms träd, bokens betydelse och framtida vara eller icke vara, utvandrare samt tragiska levnadsöden som aldrig fått berättas.
Här och där skymtar man inspirationen till historier vi läst och älskar - och då kittlar det till.
Till exempel har jag förstått att verklighetens Alfred, i Emil i Lönneberga, jobbade för Astrids föräldrar och hette Pelle.

"Samuel August..." är en ömsint samling vuxennoveller/kåserier som berättas med både allvar och humor.
Som det alltid är med samlingar håller de olika delarna skiftande kvalité, så ibland kände jag att "den här boken ska definitivt ha högsta betyg", medan jag ibland kände "åh, gud är den inte slut snart".
Men även om vissa delar var ganska ointressanta, var helhetsintrycket mycket positivt.

Vad finns det egentligen att säga om Astrid Lindgren som inläsare?
Hon är "untouchable". Så jag överlåter åt henne själv, med ett citat ur boken (avd. "Har boken en framtid"), att berätta vad hon anser om att en bok över huvud taget läses in på band.
"Jag vill inte ha orden förmedlade av en utomstående röst, som tränger sig i mellan mig och författaren. Ord skrivna i ensamhet vill jag njuta i ensamhet och i den takt som passar mig."
Så inläsning är av ondo - men nödvändig - och bör därför göras så friktionsfri som möjligt. Så lite som möjligt ska finnas mellan författarens intentioner och läsarens perception. Därför är det ultimata om en författare själv läser sin bok, och gör det bra.
Och vem är bättre på det än Astrid Lindgren?

Betyg 4

Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult av Astrid Lindgren. Rabén & Sjögren 1975

Astrid vill här berätta en kärlekshistoria, som är sann, och som hon hört många gånger. Den handlar om hennes föräldrar och sträcker sig över ett helt liv. Den började år 1888 när Samuel August tretton år fick ögonen på flickan med pannluggen som svarade så duktigt på alla frågor under repetitionsförhöret i sockenstugan, där skolgången hölls. Hanna var hennes namn och hon var nio år. De gifte sig så småningom och blev föräldrar till fyra barn där en av dem var Astrid.

Astrid berättar med värme om sin uppväxt, som innehöll mycket kärlek. Det var mycket lek, samtidigt som alla fick hjälpas åt efter förmåga, så barnen fick sina uppgifter. Det började med rovrensning som efter hand växte till större uppgifter. Även pigorna och drängarna var en del av familjen, dem lärde de sig mycket av. Astrid kan så här i efterhand känna ånger över att de inte återgäldade mer omtanke mot pigorna, tvärtom ställde de till mycket sattyg för dem.

Astrid funderar lite i ett avsnitt om bokens framtid och ger några goda råd till dem som har författardrömmar.

Boken ser tunn ut, men den innehåller mycket kärlek till föräldrar, drängar, pigor och alla de människor ”av olika fasoner och sorter och åldrar” som fanns i hennes uppväxt. Man förstår att hon haft mycket att ösa ur från sin barndom till sina berättelser. Sen gäller det att få ned det på papper och att det blir bra och det kan vi väl alla vara överens om att Astrid lyckats med. Så här vackert har Astrid diktat till sina föräldrar.

”Mina Kära Föräldrar!
Ert barn sänder härmed
sitt hjärtas ödmjuka och
innerliga tack för allt."

Betyg 3