Finns så mycket att berätta att jag inte vet vart jag ska börja, Èmile zola är enligt mig överskattad. Visst är det så att många känner till hans namn, men inte alls lika många som känner till några verk av honom. Men jag måste ändå säga att jag trots detta gillar honom på något konstigt sätt.

Denna roman av Zola är överfull av mord, självmord, otrohet, kärlek, svartsjuka m m.
Det är svartsjukan och kärleken som är källan till det råa som skildras i detta verk. Samtliga figurer är även på ett eller annat sätt tågtjänstemän som mer eller mindre hatar sitt liv men som vägrar att förändra på sitt liv. De har ingen inspiration och kanske ska de inte klandras för om de säger upp sig för att söka lyckan på något annat sätt har de bara svält och skulder i framtiden.

Att Zola lyckas måla upp detta råa liv så exakt med alla dess beskrivningar och exakthet är genialiskt enligt mig, språket är inte det svåraste precis och därav en anledning till att det är en ganska lättläst roman, och även lagom stor. Det enda " men " som jag hittade är, att Zola upprepar och upprepar och upprepar samma saker hela tiden. Ibland kan det kännas som man läser i timmar å andra sidan finns det kapitlar som man flyter igenom.

" Zola skildrar inte bara det råa mordet på domstolspresidenten, man får även en blick in i familjen Misards liv, dennes dödssjuka fru som ligger i sängen, den dödssjuka misstänker att maken förgiftar henne för att komma över hennes 1000 francs som denna fått efter faderns bortgång. Den sjuka har gömt pengarna väl, hon vägrar ge dessa till någon, letandet efter henne död blir en evighet för maken. Deras dotter som älskar Jaques och därför vägrar ge sig åt någon annan, denna kärlek och svartsjukan som bildas av att se hennes Jaques med Severinne som är hans älskarinna i sin tur kommer att skörda många liv. Det visar sig att personerna inte är rakt igenom onda, där finns ett samvete, Roubaurd som börja missbruka alkohol och hasardspel, Misard dotter som går på rälsen mot sitt öde. Zola skildrar och ger även en vink om det politiska frankrike under slutet på 1800-talet, politikerna som kunde ha satt stop för det hela och häktat mördarna behåller bevis som polisen inte får. Detta gör att de skyldiga går fria och de oskyldiga blir häktade, men framför allt för att politikerna undgår kritik och ett rykte som spridit sig om den mördade domstolspresidenten blir tystat"

denna roman är ett konkret bevis på att en roman inte får högsta betyg bara för att författaren beskriver miljön och skildrar huvudfigurernas tankar, men visst får den ett högre betyg eftersom han lyckats ändå lite med uppgiften, men att upprepa sig hela tiden kan även leda till det motsatta, nämligen att betyget sänks, enda orsaken till att den trots allt får en fyra ( en vääldigt svag sådan ) , är att trots allt så tappar läsaren inte bort sig, man börjar inte dagdrömma som det händer så många gånger eller börjar somna. den får trots allt en stark trea istället!

Betyg 3