I Kosmokomik från 1968 får vi via berättaren (gud?) med det högst egendomliga namnet Qfwfq åhöra rättframma historier om bland annat universums tillblivelse, galaxernas hastighet, skräcködlornas utdöende samt när och hur avståendet till månen uppstod. I centrum för berättelserna finns hela tiden filuren Qfwfq som kontinuerligt omskapar sig själv i takt med årmiljonernas gång.

Som vanligt när det gäller Italo Calvino är uppslagen sprudlande, minst sagt fantasieggande och snudd på sinnesrubbade. Flera gånger under läsningens gång kom jag på mig själv med att sitta och bara gapa åt de fullständigt vansinniga påhitten som författaren med självklar pondus framför. Bokens första ”kapitel” (om man nu kan kalla en icke sammanhållen boks delar för kapitel) är på alla sätt fabulöst (Avståndet till månen) – här släpper Calvino loss hela magnituden av sin unika fabuleringskonst. Det är roligt, kvickt och otvivelaktigt helt genialt. Efter denna färgsprakande inledning känner man sig som läsare ganska vimmelkantig och väntar sig fler lika fantastiska skildringar av alltings uppkomst. Men tyvärr blir det inte riktigt så. Även om resterande kapitel är skrivna med samma uppseendeväckande fantasi blir det lite för mycket av det goda, uppslaget vinner så att säga inte på repetition. Jag ger denna mycket underliga lilla ”roman” en stark trea i betyg samtidigt som jag undrar var författaren fick allt ifrån…

Betyg 3