Alakoskis uppväxtsskildring förleder en till en början att tro att den inte är så hemsk. Förvisso blir lilla Leenas tillvaro värre och värre, men men detta sker i takt med att hon blir äldre och att hennes varseblivning ökar. Jag tycker att här ligger en av de största styrkorna i "Svinalängorna", i det att det trovärdigt beskriver händelserna ur det växande barnets synvinkel. Det blir intressant, fängslande och - jag tvekar inte att säga det - underhållande.
Jag hade föreställt mig en tung roman om elände elände elände. Men så är den inte. Visst skildras misären, men utan tvekan hade Leena det bra emellanåt också. Det känns befriande, dels för Leenas skull, att det finns ljus i mörkret, men också för oss, läsarnas skull. Det styrker historien.
Språket är drivet och tydligt, trevligt, bra. Nästan omärkligt, vilket inte i det här fallet är ett dåligt betyg.