Sköna Helena rövas bort av Paris och blir därmed orsak till ett av världens mest berömda krig, nämligen det trojanska kriget. Tio år krigar trojaner och greker emot varandra innan grekerna med Odysseus list lyckas inta staden Troja och återbörda Helena. Därefter beger sig Odysseus hem till Itaca och sin älskade hustru Penelope. Efter att ha gjort havsguden Poseidons son blind blir han fördömd av havet och tvingas resa kors och tvärs i flera år för ta sig hem. Än slåss han med jättar, än älskar han med undersköna gudinnor, men hela tiden har han blicken riktad mot sitt älskade Itaca. Penelope tvingas uppfostra deras gemensamma son själv och därtill försöka hålla undan den jättelika friarskaran som samlats kring hennes mans palats sedan utsikterna att Odysseus ska komma hem, ser allt mörkare ut. Men så kommer alltså den efterlängtade mannen hem och hämnas på de hundratals friarna. Han hänger Penelopes tolv oförskämda och lögnaktiga tjänarinnor innan han försonas med sin hustru och låter gudarna gör natten oändligt lång, för att de tu ska hinna lära känna varandra på nytt.

Så är historien om Odysseus (Odysseen av Homeros), men med denna historia återberättar Atwood samma historia utifrån Penelopes maktlösa position. Penelope talar själv från Hades till läsaren och kommenterar sin historia och hur den förvanskats. Hon berättar sin egen fula historia och mellan varje kapitel sjunger den antika kören humoristiska/sorgsna/elaka/ironiska sånger om vad som egentligen hände. Kören består av Penelopes tolv unga och oskyldiga tjänarinnor som blev hängda för att de gjort, alls ingenting. Penelope är elak och insiktsfull när hon kommenterar sitt liv och sitt liv i förhållande till allt hon sett i världen, fram till vår tidsålder.

Penelopiaden är i sanning en av vår tids mest intressanta böcker. Atwoods feministiska perspektiv lyser igenom hela berättelsen. Hennes personkaraktärer framträder ohyggligt självklara. Författarinnans språk är enkelt, koncist men estetiskt fulländat. Inte ett ord är i onödan. Därmed blir denna korta bok oerhört givande att läsa. Atwood visar att man med enkla ord kan frambesvärja hela världen.

För mig är Margaret Atwood den självklara kandidaten för nästa nobelpris. Boken får en given femma i betyg.

Betyg 5

I Penelopiaden har Atwood valt att lyfta fram Penelopes historia från Odyséen.
Atwood berättar om hur Odyseus trogna hustru med list, uthållighet och trogna tjänarinnor lyckas hålla igång sin herres rike och förmögenhet – och samtidigt hålla 106 friare på avstånd, trots att alla rykten om mannens död.

Penelopiaden är sann feministisk litteratur, när sådan är riktigt bra.
När sådan litteratur är dålig är den bara nyanslöst och frustrerat hat mot mannen som fenomen.
Och sådant känns svårt att ta till sig.

I motsats till Atwoods bok. Här lyfter hon mycket elegant och enkelt undan fokus från mannen, i en historia vi alla känner väl till, och lägger det på kvinnan i samma berättelse.
Och plötsligt ser vi saker vi tidigare inte tänkt på – men som är så uppenbara.
Nu ser man att Odyseus helt enkelt spenderade 20 år med att resa runt – supa, slåss och knulla. Medan Penelope under samma tid kämpade för att bevara livet, hedern och sin mans förmögenhet. Detta har egentligen aldrig ifrågasatts.
Inte heller Atwood gör det i sin bok. Denna gigantiska orättvisa är inget hon trycker på. Den bara finns där – i skuggan av en ännu större orättvisa.
Nämligen det faktum att Odyseus, när han återvänder, avrättar Penelopes tolv tjänarinnor som straff för att dessa levt lösaktigt och talat nedsättande om Penelope. Något de gjort på uppdrag av Penelope för att hålla horderna av friare i styr.

Formen Atwood valt att använda är en skicklig pastisch på antikens dramer och tragedier. De tolv pigorna agerar kör som då och då kommer in och kommenterar handlingen på ett satiriskt vis.
Dessa partier är emellanåt på både vers och rim – och tyvärr rätt taffligt översatta av Peter Samuelsson. Här skockas både omvänd ordföljd, nödrim och avbrutna ord.
För mig, som är känslig mot sånt, störde det mycket i en annars mycket elegant utförd bok.

Betyg 4

Detta är nog den mest underbara bok jag läst på länge, synd bara att den var så kort. :D Man fänglslas med en gång av historien som berättas av Penelop som nu sitter i dödsriket. Men man får även berättelsen berättad för sig som sånger/verser av pigorna.
Boken är nyanserad och mycket mycket välskriven. Detta är tveklöst den allra bästa bok jag läst.

En bok att älska och att minnas.

Betyg 5

Även om jag inte direkt blev blåst av fötterna av denna bok medan jag läste den, har Margaret Atwood någon konstig skicklighet i sin skrivkonst som ändå engagerar mig. Det yttrade sig i intensiva drömmar till följd av en färdigläst Atwoodsk bok. Och det kan bara inte vara dåligt av en ganska liten bok på drygt 160 sidor. Inte alls.

Och jag är inte ens intresserad av grekisk mytologi. Det ni!

Betyg 4

En tunn bok, men en bra, och med en annan vinkel på en känd historia.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Margaret Atwood skriver om historien och får mig att fundera på, hur mycket utav det som står i historieböckerna stämmer? Man försöker nämna händelser ur olika perspektiv, men det slutar ofta med att man alltid faller tycke för en utav parterna, de som ska föreställa de goda. Men inget är ju någonsin svart eller vitt.

Odysseus med de många olika epiteten, modige, påhittige, etc, saknade dock epitetet "den hänsynslöse". Ur trojanerans perspektiv är han en best och likaså ur de tolv pigorna, ur Penelopes perspektiv är han en lögnare, men ändå har vi fått bilden att han är en utav dem främsta krigarna. Med objektiviteten kommer alltid subjektiviteten.

Förutom kritiken mot historien handlar Penelopiaden även om det matriarkala. Penelope styr och ställer Ithaka och listar ut planer som lurar friarna gång på gång, med hjälp utav sina pigor. Jag måste liksom alla andra kalla henne intelligent, oavsett hur mycket hon avskydde det adjektivet som kopplades samman med henne. Men till vilket pris kostade hennes intelligens? Att hon inte hade något att säga om de 12 pigorna när de offrades, att hon fick verka undergiven sin man för att verka trogen, att hon insåg att hon aldrig skulle ha någon att lita på.

Penelopiaden har inte samma slagkrafthet som övriga böcker av Atwood som jag tidigare har läst. Men däremot är den så fiffig till den grad att jag beundrar hennes sätt att koppla samman historien med nutiden.

Betyg 4

Penelopiaden ger en ny intressant vinkel till Odyssén där det istället för Odyssevs är det hans hustru Penelope som berättar sin historia. Penelope var kanske inte vacker men hon var intelligent och försökte att inte upp hoppet om att Odyssevs en dag skulle komma tillbaka till henne, trots att hon får höra olika versioner om vad som hänt/händer Odyssevs.

Det som jag fastnade mest för i boken var de tolv pigorna. Inte heller jag tänkte på de tolv hängda pigorna när jag läste Odyssén men nu efter att ha läst Penelopiaden får de en ny mening.

Boken är kort men fängslande. Spåket är vardagligt men dikterna är gripande och intressanta.

Betyg 4