Sophie och Alex är såna det pratas om i Stockholms mediekretsar. Såna som tycks ha fått allt:
De är vackra, de är framgångsrika och efter dem hänger en svans av trendängsliga kändisreportrar och wannabes.
Samtidigt har de varit gifta i evigheter, har fyra barn och en vindsvåning i innerstan.
Men under den lyckade ytan döljer sig en verklighet som Sophie och Alex i det längsta undviker att se i vitögat. En verklighet fylld av svek och skvaller, stormig passion och krossade drömmar. Och framförallt våld och alkohol.
Andra sidan Alex är en smärtsamt uppriktig berättelse om en familj i sönderfall. Om en hänsynslös förövare – men också om ett offer som inte vill ta sitt ansvar. Romanen, som kom ut 1996, blev Unni Drougges definitiva genombrott som författare
Utdrag ur boken:
Det var den internationella kvinnodagen. Alex konstaterade det med en lätt fnysning när han slängde kvällsblaskorna på köksbordet. Han gick fram till fönstret och kikade ner över Mariatorget. Var sjutton höll Sophie hus? Hon kunde väl åtminstone höra av sig för ungarnas skull. Nu var det nästan mörkt ute.
Barnen började oja sig om middagen. Det fick bli spaghetti i dag igen. Spaghetti med broccolisås, för broccoli fanns i frysen.
– Ungar! röt han. Har jag inte sagt åt er att ni alltid ska se till att plocka ur diskmaskinen innan vi sätter igång med maten! Och har ni gjort era läxor?
– Måste du vara så jävla sur! muttrade Jaki och fick bifall av Niki medan de motvilligt reste sig från soffan för att i sitt irriterande tröga tempo plocka ut de rena glasen och tallrikarna och demonstrativt högljutt skramla in dem i skåpen.
– Sänk ljudet! ryade Alex upp mot övervåningen där de två mindre satt och tittade på en av dessa debila barnkanaler. Varför skulle de ha ljudet på TV-n så förtvivlat högt?
Förbaskade Sophie! Så okamratligt att lämna honom mitt i den eländiga vardan med hämtning och lämning av ungar och snor och mat och disk och rumpor att torka på löpande band. Vad de börjat gräla om mindes han inte – jo, vänta... Vilket öde. De hade grälat om den internationella kvinnodagen, närmare bestämt om nåt hysteriskt uttalande som Maria-Pia Boëthius gjort i tidningen, och vips blev Alex beskylld för att vara en mansgris. Mycket fick den moderne mannen svälja.
– HELLLVETTEEE! skrek han ut över spisen där spaghettivattnet höll på att koka upp. Hade Sophie kommit nu i detta förpestade ögonblick hade han gjort köttfärssås av henne. Men tänk om... Skulle han ringa polisen? Nä, Sophie hade alltid leg på sig, hade det hänt nåt så... Vilka fantasier. Hon hade säkert snabbt satt sig i skydd inomhus. Men var? Hos Bittan, kanske. Så var det nog. Det var bara Bittan som hon anförtrott sig åt när Alex varit ute och rumlat. Eller ”rymt”, som Sophie och barnen brukade uttrycka det. Han flinade till, kort och introvert. Hon kanske ville visa honom hur det var, hur det kändes att bli lämnad så här. Men det var skillnad mellan män och kvinnor, fast det snacket hade Sophie börjat avsky. Mer och mer allteftersom tvillingarna blev äldre. Så länge de fick barn och ungarna var riktigt små hade de varit rörande överens om olikheterna mellan könen. Inte så att mannen var överlägsen, Sophie var en riktig maffiamamma.