Silverflickan

Silverflickan är dock inte någon "terapiroman", utan utspelar sig på flera plan: hos Ralf Herrgård, i barndomens familje- och skolvärld samt på universitetet bland "fnitterflickorna". Inget plan är viktigare än något av de andra; snarare är det så att samtliga tre berättelser hjälper Sanna framåt, mot den åtminstone drömda hämnden. Tahvanainen sätter läsaren på hårda prov eftersom en del av det som presenteras på vägen är minst sagt svårsmält, som våld av och mot barn och återkommande förnedrings- och mobbningsscener. Sanna blir ständigt spottad på, men Tahvanainen visar också hur andra far illa. "Väninnan" Moa blir till exempel rutinmässigt överfallen av tafsande pojkar: "Det är som om de [pojkarna] är tolvåringar som gjort allt det som händer där nere i sandgropen många gånger tidigare. Som om de alltid hade knådat flickbröst vårdslöst med mörka ränder av sand under sina naglar. Som om deras händer hade vuxit ut bara för detta ändamål."

Det finns väldigt lite hopp i Silverflickan. Detta betyder dock inte att den är kolsvart eller oläsbar, utan att Tahvanainen presenterar berättelsen med det allvar och den tyngd den förtjänar. Hennes bakgrund som poet och krönikör märks i stil och ton, i "språkliga energier som smälter som socker på tungan". Och det ska göra ont att läsa; det som har hänt finns där, vare sig vi vill det eller inte.

Utdrag ur boken:
Blåmärkena barnen gjorde blev till en alldeles vacker himmel med ovädersmoln i många olika nyanser, mest grått och djupblått, men ibland också grönt och djuprött. De var oftast såpass vackra att jag tecknade av dem och vek ihop teckningarna i min dagbok.

Medelbetyg: 4 (1 röster)