I väntan på att få läsa ”Blindheten” av Saramago (en bok jag aldrig tycks hitta) läste jag denna bok av samma författare. Det är inget fel på den här boken, den har faktiskt lyckats göra att jag är ännu mer nyfiken på ”Blindheten”. Måtte jag få tag i den boken, så jag slipper låna den på bibblan. (Inget ont om bibliotek, det är bara så att jag är besatt av att äga de böcker jag läser.)

Det är ett spännande drama som vi får följa i den här boken. Huvudpersonen Tertuliano Maximo Afonso är en deprimerad historielärare som en dag får en rekommendation från sin lärarkollega att hyra en komedifilm för att muntra upp sig. Tertuliano följer vännens råd och hyr filmen, i vilken han ser en statist som ser exakt ut som han själv in i minsta detalj, med ett undantag; statisten har mustasch. Men filmen är fem år gammal och för fem år sedan hade Tertuliano också mustasch... Tertuliano blir skakad av upptäckten, får sömnsvårigheter och vet inte hur han ska reda ut situationen. Kan han låta det vara, låtsas som inget och gå vidare i livet? Vet dubbelgångaren om att Tertuliano själv existerar? Frågorna är många och Tertuliano kan inte släppa tanken på dubbelgångaren, så han skriver brev till filmbolaget som gett ut komedin och får därmed veta statistens riktiga namn och dennes bostadsadress. Han ringer hem till honom, vilket resulterar i att denne tror att Tertuliano är en galning. Tertuliano lovar att inte ringa och störa igen. Men berättelsen stannar inte vid det här. Samtalet ger djupa avtryck på statisten som inte kan slå bort Tertuliano ur tankarna. En rad omständigheter leder statisten till Tertuliano; ett möte är oundvikligt.

Historien är rätt originell, för att inte tala om hur originell berättarstilen är. På sidan 11 hittar jag en mening som är hela 135 ord lång. Sättet som dialogen mellan personerna i boken ställs upp har jag aldrig tidigare stött på. Personers dialog skiljs nämligen åt med kommatecken och stor bokstav. Exempel: Har du någon idé, Idé om vad, Om nån intressant film som kunde vara värd att se, Det finns massor, bara ta en vända i butiken och välj. Här används inte entertangenten och talstreck eller någon annan välkänd dialogteknik. Saramago verkar för övrigt inte speciellt förtjust i entertangenten; texten boken igenom är mycket kompakt och det är bara vid nytt kapitel man kan pusta ut.

Jag gillar verkligen den här boken. En rolig sak är att mitt i handlingen kan författaren Saramago börja prata om helt andra saker än det som är aktuellt just vid tillfället. Det är ett underhållande sätt att föra fram handlingen. Efter en ganska lång utsvävning om en fiskrätt som Tertuliano inte är speciellt förtjust i, skriver författaren att ”ansvaret för denna långtråkiga utvikning om fisk och lingvistik faller helt på Tertuliano Maximo Afonso eftersom han dröjt så med att stoppa in kassetten med En Man Som Andra i videon...” Det finns många andra liknande sätt där författaren leker med karaktärerna i boken och själva berättaren.

Betyg 5

En dag förstår Tertuliano Máximo Afonso att han har en dubbelgångare, dvs en person som är identisk lik honom. Till det yttre, vill säga. Kring detta väver Saramago en intelligent väv där händelsernas gång leder till nederlag och död. Och med ett öppet slut, även om det antytts här och var i boken, som visar oss att våra livsval (för)följer oss.

Betyg 5