Berättelsen i ”Himmel över Everest” bygger på en katastrof som inträffade på Mount Everest år 1996 då tolv människor dog under en kraftig storm. Författaren menar att det mesta i hans bok är påhittat, men att det finns paralleller till den tragedi som skedde för tio år sedan. Boken handlar alltså om en expedition som går käpprätt åt helsike. I gruppen finns bland annat Vallari, en berömd italiensk modeföretagare, hans barndomsvän Guiseppe, en mycket erfaren bergsbestigare som agerar guide i expeditionen, och Karin Torshede, som är baslägerchef under expeditionen. Men på äventyret kommer också några stycken amatörer från Vallaris företag, medverkande till den alltmer kommersiella klätterturismen på Mount Everest.
En slags parallell handling försiggår också, vilken handlar om soloklättraren Jacob Engler. Han är en intressant figur, dock en knepig sådan. Han intresserar sig inte för något annat än klättring; en besatthet som växt fram genom ett liv fullt av ångest och en problematisk relation till sin pappa som behandlat honom som en nolla under Jacobs uppväxt. Han brottas med depressioner och missbruksproblem sedan länge, och håller till i baslägret större delen av boken där han bekantar sig med Karin Torshede.
Problemen på berget blir många. Mellan barndomsvännerna Vallari och guiden Guiseppe finns många konflikter. Vallari är den ”lyckade” av dem två, som inte missat ett tillfälle att trakassera och trycka ner Guiseppe. Detta kommer att påverka guidens humör och omdöme uppe på berget. Everest ligger på cirka 8000 meters höjd, där luften är mycket tunn. Här kan alla drabbas av syrebrist, lungödem, förfrysningar och hallucinationer med mera, vilket kan få vem som helst att förlora förståndet. Det är precis vad som sker med Guiseppe. Han leder expeditionen för sent upp mot toppen. Det börjar bli sen eftermiddag, och den svåraste vägen är neråt eftersom man då är mycket trött. På Mount Everest är vädret opålitligt, oväder kan komma utan förvarning. På vägen ner slår just en storm till och helvetet och kaoset kan börja. Vi får följa de enskilda gruppmedlemmarnas kamp, trötthet, hopp och förtvivlan. Förtvivlan finns inte bara hos bergsbestigarna, utan också hos de anhöriga som vandrar omkring hemma i oro över vad som sker uppe på berget. Denna växling i boken gillar jag, det gör berättelsen spännande och perspektivrik.
Som läsare är man glad att man befinner sig på säker mark, men kanske hade jag lite svårt att riktigt känna den bittra kylan på berget under läsningens gång då jag satt på altanen i cirka 26 graders värme. Men höga berg som Everest brukar ändå ge mig en viss olust; enslig terräng, flera mil från bebyggelser och civilisation. När jag läste ”Himmel över Everest” fick jag dock inte dessa känslor, även om jag rycktes med i handlingen. Men direkt spännande tycker jag aldrig att det var. Boken är ibland även lite rörig, men i det stora hela en ganska läsvärd roman. Bäst tycker jag om att ta del av Guiseppes och Jacobs hårda livstid, både på berget och i deras liv innan expeditionen. Även relationen mellan Karin och Jacob är intressant. Bokens slut gillar jag mycket; öppet slut som inte säger allt. Perfekt.
Den överlevande journalisten Jon Krakauer, som deltog katastrofsexpeditionen år 1996, har skrivit en bok med titeln ”Tunn luft” (eng. "Into Thin Air"), där han beskriver händelserna och sina upplevelser. Känner mig mycket sugen på att läsa den boken, dels för att se parallellerna till Lagercrantz bok och dels för att Krakauers ögonvittnesskildring är på riktigt.