”Jenny” är den tredje delen i Jonas Gardells trilogi om hans alter ego Juha. Här ligger dock fokus på hans barndomsvän Jenny och det fruktansvärda som hände henne en kväll vid en avslutningsfest vid en sjö.
Juha var aldrig med den där kvällen för 25 år sedan, och när han får ett brev från Jenny om det – gör han slag i saken att slutligen ta tag i detta som gnagt i honom i alla år. Han måste ta reda på vad som verkligen hände och ge Jenny någon form av upprättelse.
”En komikers uppväxt” är den första delen i trilogin, vilken jag läste för flera år sedan och bara har ett blekt minne av. Andra delen, ”Ett Ufo gör entré”, har jag inte läst alls. Därför kan jag säga att jag läste ”Jenny” fristående från sina föregångare och tyckte det fungerar alldeles utmärkt – även om jag förstår att läsupplevelsen blir mer komplett som en avslutande del i en helhet.
Jenny är en kort och koncis bok om ett mycket speciellt tillfälle och hur detta gett ekon drygt två decennium in i framtiden.
Det mycket starka temat i boken är, precis som i föregångarna, mobbing – och Jonas ger en mycket nyanserad bild av offer/förövarerelationen.
Med ”Jenny” har Jonas Gardell skrivit en mycket tänkvärd och gripande bok, där de mest intressanta tankarna sättas igång efter en oväntad vändning i slutskedet av boken.
Jonas har själv läst in sin bok och det tycker jag han skulle låtit bli att göra.
Få har nog undgått att höra hur han deklamerar sina texter – och det är just detta deklamerande som gör att man redan efter försättsbladet tröttnat på hans överpretentiösa pauseringar och medömkansfiskande röstdarr.
Med stor möda fick jag kämpa för att separera hans text från hans egen tolkning av den. För texten tyckte jag om, men inte hur han läste den. Det blev väldigt mycket kaka på kaka.