När sångerskan Louise Hoffsten drabbades av sjukdomen Ms trodde hon först att det bara var en följd av hennes uppslitande skilsmässa. Hon vägrade ge upp sitt liv utan fortsatte leva på precis samma sätt, trots fara för sin hälsa. När hon väl insåg det oundvikliga i sjukdomen började förnekandet och kampen att hitta ett botemedel. Hoffsten var långt ifrån främmande att ge sig in i ockulta sällskap för att kunna bota sin sjukdom. Men utan självdistans och insikt om vart hon var på väg, började hon utnyttjas av olika grupper. De övertygade henne om att meditation skulle kunna bota hennes sjukdom. Hennes yogaschema utökades till 8 timmar per dag! och när framstegen uteblev ifrågasattes hennes "tro" på meditationens läkande förmåga. Ungefär samtidigt kämpade Hoffsten med att slå i USA. Men sjukdomen fick branchfolket att tvivla på hennes förmåga varför hennes förhoppningar grusades. Vi får i "Blues" följa Louises insiktsfulla färd mot acceptans av sjukdomen. Biografier brukar ytterst sällan vara självutlämnande på RIKTIGT. Inte sällan är biografier böcker om hur författaren vill att folk ska uppfatta hans/hennes liv. Men denna bok utgör ett undantag. Louise skriver naivt och naket. Ibland blir jag förvånad över hur öppen hon orkar vara!
När jag började läsa "Blues" var jag redan intresserad av Hoffsten som människa. Hennes kamp och hennes musik liknar inte något annat jag hört. Men denna bok fördjupade min förståelse för henne och hennes sjukdom. Den gav en rik bild av en mspatient som har svårt att acceptera sin situation. Jag blev facinerad och det är orsaken till mitt höga betyg (trots att språk och stil inte alltid var perfekta), Blues får en stark fyra.