Hjältinnan är den intelligenta men något krångelbenägna 11-åringen Lyra Belacqua, som kanske till och med håller universums öde i sina händer. Allting börjar när hennes farbror, lord Asriel, återvänder till England med berättelser om mysterier och faror – och upptäckten av ett ställe nära Nordpolen där man genom norrskenet kan ana en annan värld. Kanske är barriären mellan olika universa av någon anledning förtunnad här? Lyra är snart indragen i ett nervpirrande äventyr, vilket innefattar skumma vetenskapsmän som gör fruktansvärda experiment med kidnappade barn, den charmfulla, sköna och olycksbådande mrs Coulter (är det hon som kidnappar alla barnen?), intelligenta isbjörnar – pansarbjörnar, strider mot legohärar i polarmörker, vänskapligt sinnade häxor och deras motsats, och så: "alethiometern", guldkompassen, en magisk sanningsmaskin. Lyra inser till slut att utgången av hennes äventyr kan innebära mer än liv eller död för henne själv.
Utdrag ur boken:
Lyra slappnade av en smula och lät smärtan flöda ut i axeln och handleden. Om hon hade varit den sortens flicka som brukade gråta, skulle hon kanske ha gjort det. Istället bet hon ihop tänderna och rörde armen försiktigt tills den kändes bättre.
Sedan hördes ljudet av krossat glas och kluckandet från utspilld dryck.
"Förbaskat, Shuter, din vårdslöse gamle dåre! Se vad du ställt till med!"
Lyra kunde precis se det. Hennes farbror hade lyckats knuffa ner tokajerkaraffen från bordet och fått det att se ut som om vaktmästaren hade gjort det. Den gamle mannen ställde försiktigt ifrån sig lådan och började be om ursäkt.
"Jag är verkligen ledsen, ers nåd - jag måste ha varit närmare än jag trott..."
"Hämta något att torka upp sörjan med. Ge dig av genast, innan den sugs upp av mattan!"
Vaktmästaren och hans unge medhjälpare skyndade iväg. Lord Asriel flyttade sig närmare garderoben och talade lågt till henne.
"Eftersom du ändå är där inne kan du göra litet nytta. Studera rektorn noga när han kommer in. Om du kan berätta något intressant om honom, så ska jag se till att du inte råkar ännu mer i klistret. Är det uppfattat?"
"Ja, farbror."
"Om du för minsta oväsen, så kan jag inte hjälpa dig. Då får du klara dig på egen hand."
Han gick tillbaks igen och stod med ryggen mot brasan när vaktmästaren återvände med sopborste och skyffel för glaset och en hink och trasa för vinet.
"Jag måste få säga det igen, ers nåd, jag ber så oerhört mycket om ursäkt; jag visste inte vad..."
"Städa bort röran bara."
När vaktmästaren börjat moppa upp vinet från mattan knackade betjänten på dörren och steg in i sällskap med lord Asriels personlige betjänt, en man vid namn Thorold. Mellan sig bar de en tung låda av polerat trä med mässingshandtag. De såg vad vaktmästaren höll på med och tvärstannade.
"Ja, det var tokajern", sade lord Asriel. "Synd. Är det lyktan det där? Var så god och montera upp den bredvid garderoben, Thorold. Jag vill ha skärmen uppställd i andra änden."
Lyra insåg att hon skulle kunna se skärmen och det som skulle visas på den genom springan i dörren, och undrade om farbrodern hade ordnat det så med avsikt.
Medan lord Asriels betjänt förde oväsen med att rulla upp det styva linnet och haka upp det i dess ram, viskade hon:
"Ser du? Visst var det värt det att komma hit?"
"Det kanske det var", sade Pantalaimon allvarligt med sin lilla nattfjärilsröst. "Och kanske inte."
Lord Asriel stod vid brasan och drack upp det sista av kaffet och tittade dystert på Thorold, som öppnade lådan med projektionslyktan och tog bort linsskyddet innan han kontrollerade oljetanken.
"Det finns gott om olja, ers nåd", sade han. "Ska jag sända efter en tekniker för att sköta den?"
"Nej. Jag gör det själv. Tack, Thorold. Har de avslutat middagen ännu, Wren?"
"Strax klara, tror jag, ers nåd", svarade betjänten. "Om jag förstått mr Cawson rätt kommer rektorn och hans gäster inte att vilja dröja kvar alltför länge vid middagsbordet när de fått veta att ni är här. Ska jag ta bort kaffebrickan?"
"Ta den och gå."
"Utmärkt, ers nåd."
Med en lätt bugning tog betjänten brickan och gav sig av. Thorold gick samtidigt. Så snart dörren hade stängts tittade lord Asriel tvärs över rummet och rakt mot garderoben. Lyra kände hur kraften i hans blick var nära att ta fysisk form, som om den var en pil eller ett spjut. Sedan tittade han bort och talade lågt med sin daimon.
Hon slog sig ner vid hans sida, uppmärksam, elegant och farlig. Hennes gröna ögon spanade över rummet innan de, liksom Asriels svarta, vändes mot Matsalsdörrens handtag som trycktes ner. Lyra kunde inte se dörren, men hon kunde höra den hastiga inandningen från den förste mannen som steg in.
"Rektorn", sade lord Asriel, "ja, jag är tillbaka. Ta med era gäster och stig in; jag har något mycket intressant att visa er."