"Du duger", "Du är bra som du är", "Du bestämmer själv om du ska vara lycklig.", "En god självkänsla är bästa vapnet i en konflikt".
Detta är typiska slagord som Mia Törnblom, erfaren livsstilscoach och föreläsare, förmedlar till oss i sin bok. På ett sätt är detta uteslutande skåpmat och slitna gamla sanningar, som egentligen förlorat sin kraft då så många sagt det så många gånger att de nästan slutat betyda något. Och det är just där som Mia Törnblom gör skillnad som coach, föreläsare, programledare och författare. För när hon säger dessa saker känns de äkta. Hon fyller de tomma fraserna med trovärdighet, känsla och smärtsam livserfarenhet.
Fenomenet Mia Törnblom kan inte beskrivas utan hennes bakgrund. Som missbrukare, som alkoholist, som kriminellt belastad och med den stora kärleken som dukade under för drogerna och tog livet av sig. Om en människa med sådan bakgrund säger att livet kan vara enkelt och att man kan lyfta sig ur vilken skit som helst - då tror man henne. Och därför lyssnar man och tar in. Ett sådant råd som att - ett par gånger om dagen se sig i spegeln och säga: "Du duger, du är bra" - skulle jag ha mycket svårt att ta på allvar annars. Jag skulle tyckt det var naivt, ytligt och löjligt. Men Mia Törnblom säger att det var så hon gjorde och jag tror henne.
Mia har själv läst in sin bok - vilket först gjorde mig mycket kluven. Å ena sidan är bokens innehåll baserad på många samtal och föreläsningar hon hållit. Patoset i varje ord sitter i hennes ryggmärg, och det hörs när hon läser. Å andra sidan läser Mia med samma betoning som en automatisk röst i en telefonväxel. "DU har TvÅ samtal FÖRE diG." Hon förklarar att hon ett tag i livet trodde hon hade dyslexi och det märks på inläsningen. Betoningen blir märklig - som om hon hela tiden försöker räkna ut vilket som är meningens sista ord. Detta är inledningsvis mycket irriterande. Men när man vant sig går det an, och då tar hennes passionerade fördelar över.
När jag på allvar började fundera på vad jag egentligen tyckte om Mia som inläsare kom jag fram till att hon skulle inte fixa att läsa in någon annan bok än sin egen och ingen annan skulle kunna läsa in hennes bok bättre än hon själv.
På slutänden är just det att hon läser in boken - trots tydliga svårigheter - själva andemeningen med hela boken. Mia Törnblom är rädd att skriva en bok, då hon tyckt att hon inte kan skriva. Mia skriver en bok. Mia Törnblom är rädd att läsa högt, då hon trott sig ha dyslexi. Mia läser in en bok.
Mia Törnblom är ingen perfekt författare och inläsare. Men hon duger. Hon är bra som hon är.