Till skillnad från alla andra hade jag faktiskt inga större förväntningar på den här hypade boken.Det kan ibland vara ett varningstecken när en svärm flugor samlas runt något.Det kan vara en sockerbit eller en hög hästskit.Man vet aldrig förrän man läst.
Jag började väl i fel ände av serien som läste tvåan som första roman.Men som väntat var böckerna utlånade in absurdum,så jag tog det som fanns.
Lisbeth Salander är en osannolikt genialisk hacker med ett trassligt,traumatiskt förflutet.Hon är något av en nymfoman med hämndmotiv och utnyttjar män för sin njutning i den mån hon nu verkar kunna känna någon.Med andra ord,hon är en typisk antihjälte.
Hon läser mycket avancerade och invecklade böcker inom matematik och astronomi,trots att hon verkar sakna utbildning helt och hållet.
Hon slår ner kvinnomisshandlande äkta makar och överlever orkaner med en axelryckning,trots att hon är liten,anorektisk och tanig som en trettonåring(hon uppges vara 150 cm lång och väga 40 kilo).
Hon verkar med andra ord i stort sett sakna svagheter,annat än att hon hade små bröst av naturen och nu med sin nyvunna förmögenhet skaffat ett par lagom stora till sin spensliga kropp på en klinik i Genua.
Nej,vacker beskrivs hon inte som.
Men det är väl allt hon saknar,fotomodellsskönhet.Som den extrema misantrop hon framställs som får man anta att hon också saknar en del social förmåga och empati.Men naturligtvis inte så mycket att män(och kvinnor) inte vill ha sex med henne.Då hade hon nog varit ganska ointressant som huvudperson.
Hennes beskyddare och arbetsgivare Dragan(på ett"security"-företag)har innan den utlandsexil hon befinner sig i när vår berättelse börjar använt hennes hackerkapacitet att ta fram uppgifter om människor.Exakt hur hon förskaffat dessa extraordinära datorkunskaper utan att ha gått mer än grundskola(om ens det)får vi inte veta.
Den enda hon verkar hysa något som kan kallas kärlek för är den före detta älskarinnan Mimmi Wu,en liberal kvinna som överkryddats med en hel drös politiskt korrekta attribut.Liksom de flesta andra karaktärer definieras hon av sina sexuella preferenser.
Lisbeth har alltså överlevt på egen hand sedan tolv års ålder då modern togs in på sjukhem och senare dog.
Hon har i prinip gjort allt på 26 år,rest jorden runt,blivit moderlös,sviken av Gud och hela världen,jagad av MC-gäng,blivit legendarisk i datorvärlden,gjort sig ekonomiskt oberoende för resten av livet.Och spelar schack som en Gud.Vilket geni måste inte kunna det?
Frågan är då,har hon utsatts för strålning eller hur har hon fått dessa superkrafter?
Hon har när vi kommer in i historien en lång tid befunnit sig utomlands eftersom hon genom en hackerkupp blivit ägare till 3 miljarder kronor(hon är därmed nästan lika rik som Madonna),trots att hon är omyndigförklarad som varande psykiskt instabil och potentiellt kriminell.
När hon kommer hem visar det sig att hennes förmyndare satt ett pris på hennes huvud som hämnd för att hon håller honom i ett pungkulegrepp som heter duga.Lisbeths fruktande hackerförmåga har inte bara renderat henne ekonomiskt oberoende,den ger henne också makten att utdela rejäla straff till den som går henne emot.Hon kan ta reda på vad som helst om vem som helst och går i hackerkretsar under namnet Wasp.Och är förstås också en legend bland dem.
Samtidigt håller den hjälteförklarade journalisten Mikael Blomkvist på med en artikelserie om trafficking.Två av medarbetarna som utför researchen mördas och Lisbeth blir misstänkt.
Mikael definieras trist nog genom sina kvinnoerövringar och sexuella förmåga som ältas ideligen.Alla verkar vilja tumla runt i sängen med Mikael,säkert även män,om det inte vore för att han är "extremt straight".Han är med andra ord en klassisk kvinnokarl med snett leende och,säkert,känsliga ögon.Vem han är mer än skjutjärnsjournalisten och hingsten får man gissa.
Lisbeth har förstås också ägnat sig åt sängexercis med Mikael får man ganska omgående i boken veta,ifall man nu inte läst första delen.
Jag hade svårt att ta Flickan som lekte med elden till mig,eller kanske ska man säga,ta den på allvar.Bitvis kände jag sympati med Lisbeth,för att på nästa sida bli oerhört irriterad på hennes i grund och botten felfria och övermänskliga person.De små skönhetsfelen verkar vara en skenmanöver för att göra henne lite mänsklig,men egentligen förstärker de bara intrycket av Superhjälten Lisbeth.
Hur gärna man än vill att kvinnor ska vara starka så blir Lisbeth ett skämt och en parodi på en av livet skadad människa som genom författarens magiska händer tilldragit sig övermänsklig överlevnadsförmåga.Trots att hon är mer Terminator än människa tas hon ideligen om hand på varierande sätt av mäktiga män.Det blir nästan gubbsjukt.
De övriga protagonisternas sexliv är förstås liberalt och frigjort(men sympatiskt befriat från tvång,naturligtvis),och varför skulle det inte vara det?Sex säljer och sex definierar.
Polyamorösa Erika Berger ringer till och med till sin frigjorde man Greger och talar om att hon inte kommer hem ikväll eftersom hon tänker ligga med Mikael istället.Här serverar författaren en präktigt liberal moralkaka kall när frigjorde protagonisten Greger bemöter fruns önskan om en annan smak för dagen närmast med ett fryntligt lyckönskande om en trevlig kväll.
Oerhört påklistrat och krystat.
Den främste antagonistens sexuella smak får också måla konturerna för hur läsaren ska uppfatta honom.Han har självklart datorn full med kvinnoförnedrande hårdporr som Lisbeth kan se eftersom hon har full kontroll över hans datoraktivitet.
I en science fictionroman hade Lisbeths förmågor och attribut varit både förlåtna och förståeliga(eftersom det kunnat förklaras med med inplantat,cybernetik,genmanipulation och utomjordiska ingripanden),men inte här.
Stieg Larssons språk är underhållande,målande och flyter på.Men det sviktar när han omotiverat blandar in massor av engelska fraser som drar ner intrycket."Fuck them" och så vidare.Varför?
Vad som burit den här romanen in i berömmelse har åtminstone jag svårt att begripa.Men jag lutar åt att det beror till stor del på just det jag stör mig på.Superhjältemytologiserandet.Att "alla" säger att den är bra.
För mig räckte det inte.