”Stavgorins brott” ingår i serien ryska klassiker som givits ut i samarbete med Ryska institutet vid Stockholms Universitet. Boken innehåller sammanlagt tre noveller, förutom titelnovellen även novellerna ”Bo-Bo” och ”En löjlig människas dröm”. Lite kort om dessa:

Stavgorins brott
Utgör de tre avsnitt som var tänkta att ingå i beställningsverket ”Onda andar”. Avsnitten ströks dock på förläggarens begäran eftersom de ansågs alltför stötande. Stavgorin är i dessa tre avsnitt, och mer tydligt än i de övriga delarna av Onda andar, skildrad som intellektuellt splittrad – en person som i likhet med Raskolnikov ideligen slits mellan självhädelse och förnedring. Den korta berättelsen är en redogörelse av en skriftlig brottsbekännelse som Stavgorin avlägger för den excentriska munken fader Tichon. Efter att ha läst de tre avsnitten om Stavgorins bekännelse kan jag ge förlaget rätt i så mån att de inte hade tillfört romanen Onda andar särskilt mycket. Dostojevskij gjorde heller inga försök att i efterhand sätta in dessa utelämnade avsnitt på deras rätta plats.

Bo-Bo
Denna berättelse publicerades år 1873 i tidskriften ”Medborgaren” och handlar om en man som på en kyrkogård får lyssna till de nyss begravda likens samtal med varandra. Jag betraktar denna novell som en rejäl parentes i Dostojevskijs författargärning.

En löjlig människas dröm
Berättelsen ”En löjlig människas dröm” är hämtad från boken ”En författares dagbok” och handlar om hur drömmen om det jordiska paradiset och kärleken räddar en desillusionerad människa från att ta sitt eget liv. Inte heller denna novell är epokgörande även om den på ett bra sätt sammanfattar några av de tankegångar som är återkommande hos Dostojevskij.

Sammantaget känns dessa noveller ganska slätstrukna (särskilt med Dostojevskijmått mätt). Trots detta tycker jag att författarens storhet ibland lyser igenom. Exempelvis när det gäller personbeskrivningarna.

Betyg 3

Ganska bra. Om du har läst Onda andar bör du nog läsa denna, inte annars.

Betyg 4