Inte riktigt min genre, men man måste ju försöka att bredda sin litterära referensram ibland…
Anton lever i Moskva och lever ett minst sagt avancerat dubbelliv. På dagarna arbetar han som dataprogrammerare, medan han på nätterna är han ljus magiker inom organisationen Nattens väktare som arbetar för att upprätthålla en överenskommen balans mellan gott och ont på den andra sidan. Andra sidan är en parallellvärld som existerar samtidigt som den reella - ett skymningsland som ”De andra” närsomhelst kan kliva in i genom att gå in i sin egen skugga! Där finns också Dagens väktare, systerorganisationen vars uppgift är att balansera (reglera) människornas goda gärningar. Bokens huvudperson Anton har som nattlig uppgift att se till att vampyrer, häxor och varulvar inte fångar mer människor än den överenskomna kvoten i licensjakten. Över totalt tre kapitel får man som läsare ta del av fristående men till varandra länkande episoder där Antons magiska förmågor och (i dubbel bemärkelse) goda omdöme ställs på hårda prov. Gränsen mellan gott och ont problematiseras och händelseförloppen är oförutsägbara, minst sagt.
På baksidestexten står det att läsa att boken har ”inslag av Philip Pullman och Tolkien, Bulgakovs Mästaren och Margarita, Harry Potter och Da Vinci-koden”. Detta lät onekligen som en mycket intressant, men inte helt lättskriven, kombination. Efter att ha läst Nattens väktare kan jag delvis instämma i detta omdöme, det finns helt klart tydliga drag av såväl Mästaren och Margarita och Harry Potter. Men tyvärr gör det inte boken bättre för det. Boken brottas enligt mig med många stora problem vari det största ligger i alla magiska och helt otroliga trix som personerna använder sig utav. Dessa gör att händelseutvecklingen inledningsvis känns oviss, men bara efter en kort stund leder de tvärtom till att samtliga situationer känns i viss mån förutsägbara, förutsägbara i så måtto att man som läsare kan känna sig trygg med att de magiska färdigheterna alltid leder till att huvudpersonen tar sig ur alla upptänkliga och hopplösa situationer. Visst, det är fantasy, men olyckligtvis en ganska stillös sådan (även om jag tyckter att det känns befriande att det faktiskt finns böcker där hjältinnor heter Svetlana!).
Hursomhelst, den första av bokens tre berättelser är den klart bästa, här använder Lukjanenko på ett smart sätt nyinvigda väktare för att presentera sin egensinniga värld. Den andra berättelsen känns som en upprepning av den första, och den tredje kändes faktiskt helt ointressant. Boken kan läsas som en ren och skär thriller även om jag läste in lite andra mer intellektuella ansatser i den. I viss mån existerar ju faktiskt bokens parallella världs i verkligheten. I de datorrollspel där ett stort antal spelare interagerar med varandra i en virtuell värld (exempelvis World of Warcraft) förvandlas ju dagligen” vanliga Svenssons” till magiker i likhet med Anton. Vanliga dataprogrammerare, sjuksköterskor eller lagerarbetare som genom några knapptryck förvandlas till mäktiga krigare och ledare!
Två uppföljare är skrivna och kommer att ges ut inom kort. Dessa avstår jag nog från att läsa.