Favel ensam från 1968 handlar om en man vid namn Peter eller Pierre Favel-Hyth, en författare och tiningskorrespondent född och uppvuxen i Berlin. Merparten av boken utspelar sig dock inte i Tyskland utan i den engelska förortsidyllen Woodham strax utanför London dit Favel begett sig för att besöka Martin och Miriam, två barn som han lyckades rädda med sig på flykten från Nazityskland och vars föräldrar föll offer för det nazistiska skräckväldet. Favel har även återvänt till Woodham för att besöka sin gamle vän och mentor, den åldrige tyske revolutionären, läkaren och konstnären Charlon-Loday. I samtalen med Charlon blir Favel länken mellan dåtid och framtid, en åskådare som allt mer kommit att inse vilka medel människan kan begagna sig av i sin strävan att förverkliga utopier. Favels sökande efter svar och förklaringar genomströmmas hela tiden av minnena av en kvinna som han under mellankrigstiden hade ett hemligt och passionerat förhållande till.

Johnson använder sig i ”Favel ensam” av ett mycket djärvt berättargrepp när han berättar om samt granskar de bakomliggande drivkrafter som utopister i alla tider hämtat kraft ifrån. Efter hand blir man som läsare ställd inför bokens slutgiltiga (och kanske även egentliga) frågeställning: Vad utopisterna, såsom Thomas Moore och Karl Marx, i realiteten lyckats förändra/förbättra? Svaret på frågan är allt annat än givet och Johnson försöker sig inte heller på att komma med något svar. Personligen blev jag tämligen ställd och ganska illa berörd av dessa frågeställningar som jag fortfarande inte slutat att grunna över.

Trots att denna roman känns nyskapande, och på många sätt olik de tidigare romaner som jag läst av Johnson, finns ändå de klassiska Johnson-komponenterna medtagna såsom de inre monologerna. Det här är knappast en bok som en oprövad författare hade fått möjlighet att ge ut. Därför var det en väldig tur att Eyvind Johnson inte var oprövad författare år 1968!

Betyg 4