Som lärare känner jag igen beskrivningen och effekterna av vårt infantila samhälle allt för väl. Boken tar upp det som jag många gånger känner förtvivlan över, nämligen det sociala arvet. Att barn tvingas bli vuxna för fort medan de vuxna abdikerar från sitt ansvar. Mycket läsvärd!

Betyg 4

När barn som inte blivit vuxna får barn, tvingas dessa barn bli vuxna – när de borde få vara barn.

Ungefär detta är Hamiltons utgångspunkt i ”Det infantila samhället”. Han inleder med exemplet: mamman som tog med sin 3-årige son upp på en 27 meter hög bro, satte honom på räcket för att han bättre skulle kunna se och tappade honom. Barnet föll ner i iskallt vatten. Överlevde.
Mamman friades från alla misstankar om dråpförsök – men diskussionen togs sedan aldrig upp om vilket ansvar man bör förvänta sig att en förälder tar.
Kan en vuxen förälder – som är det minsta ansvarskännande - överhuvudtaget komma på tanken att lyfta upp sitt barn på ett räcke 27 meter över iskallt vatten?

Efter detta inledande exempel jämför Hamilton hur dagens barn upplever sin omvärld med hur han själv upplevde sin egen omvärld som barn. Han kommer i alla jämförelser fram till att barn vet oändligt mycket mer om vuxenvärlden idag än förr.
Han gör även en jämförelse av hur föräldrar var förr och nu och sluter sig till att förr var föräldrar vuxna – som tog sitt mossiga, mogna, tråkiga ansvar. Idag vill föräldrar helst vara som sina barn.
Idag är barn överinformerade, överstimulerade, stressade och tvingas/slungas in i vuxenvärlden på olika sätt, utan att hinna vänja sig.
Vuxna å sin sida gör allt för att stanna kvar i ungdomen. Bland annat genom att göra sina barn till coola kompisar som delar vuxenansvaret för dom, med dom.
Vad Hamilton vill säga med allt detta är självklart att det är fel. Och att det är grunden till den förvirring och otrygghet som dagens barn känner.

Tyvärr presenterar inte Hamilton några alternativa lösningar annat än att föräldrar måste gå tillbaks till att vara bara föräldrar så att barn kan få vara bara barn.
Och är det något man vet om utveckling så är det att den aldrig går bakåt. Även om det var bättre förr, så är förr oåterkalleligt borta. Man kan inspireras av det gamla i sökandet efter det nya – men det blir aldrig som det gamla.
Därför känns stora delar av boken – trots att den bjuder på många intressanta insikter – mest som en gnällig gubbes insändare till en lokaltidning. ”Det var mycket bättre förr, men nu är allt för djävligt. Signaturen: Ansvarskännande vuxen”

Jag tycker att om någon sätter sig ner och skriver en hel bok om att vi är på väg åt fel hål, så borde det också presenteras ett förslag på vilken väg som kan vara rätt.
Jag skulle vilja ha en idé av Hamilton, om hur vi ska ta det positiva från dåtiden och förändra nutiden till en bättre framtid.
I stället lämnar han oss med ett allmänt ”nu har jag gnällt klart – nu får ni ta över och fixa det”.
Och det känns en aningen tomt.

Hamilton läser själv sin bok och understryker därmed min känsla av att han är en gnällig misantrop. För oavsett om han pratar om negativa eller positiva företeelser tycker jag mig höra ett löje i hans röst.
Däremot skulle jag inte ha något emot att höra honom läsa en skönlitterär bok, för som uppläsare gör han annars ett gott arbete.

Betyg 3