Hans Andersson beskrivs på insidan av bokens omslag som Sveriges främste skildrare av natur och människor i Norrbottens skogsland och fjäll. I den aktuella boken, Under Polstjärnan från 1996, berättar denne för mig obekante författare några exempellöst vackra och stämningsfulla berättelser – berättelser som i sin utformning gräsar till det lyriska. Motiven i de totalt 27 berättelserna är i samtliga fall hämtade från trakterna kring författarens hemstad Jokkmokk. Över de inemot hundra sidorna tas man som läsare med på ett flertal livgivande och uppfriskande strapatser över fjäll och genom glesbevuxna skogsområden, man ges också tillfälle att lystra till en och annan skröna.

Andersson lyckas med en utsökt autenticitet, och med en i det närmaste överdådig berättarkraft, frammana dofterna av den svenska vildmarken – det kändes faktiskt som om vällukter av bark, kåda, rimfrost och upptinade fjällbäckar strömmade mot mig när jag satt där skönt bakåtlutad i läsfåtöljen. Min enda anmärkning mot denna litterära dunderöverraskning är att Andersson med fördel kunnat utöka bokens mer filosofiska avsnitt (exempelvis berättelsen ”Människorna på stigen”). Om detta hade gjorts hade säkerligen fler av de fantastiska berättelserna haft möjlighet att fastna i mitt långtidsminne. De fina teckningarna i boken är författarens egna.

Betyg 4