En kriminalroman som utspelar sig i Rom 1852 och där huvudpersonen är en svensk författarinna är ju någonting ganska ovanligt. Nu skall jag säga på en gång att jag inte är någon större vän av vare sig kriminalromaner, speciellt inte av typen pusseldeckare i stil med Agatha Christie, eller historiska romaner heller för den delen. Så förutsättningarna är inte de bästa. Då kan man ju fråga sig varför jag envisas med att läsa denna bok. Men har man föresatt sig att läsa alla författare som är födda samma år som jag så har man.

Men lyckligtvis är ju litteratur ofta en källa till förvåning och överraskning. Den här boken är riktigt bra! Visserligen är deckarintrigen inte speciellt intressant, men jag har aldrig lyckats uppamma något större intresse för vem som mördat vem, speciellt inte när karaktärerna inte blir mer fördjupade än vad fallet är här. Så den delen av historien lämnar mig tämligen kallsinnig.

Men boken har mycket mer att ge. Till skillnad från bipersonerna så är huvudpersonen faktiskt en intressant karaktär. En kvinna som frigjort sig från sin förutsägbara tillvaro i det nordiska 1800-talet och som gett sig ut i världen för att leva ett självständigt liv. En slags feministisk pionjär som förverkligar sina drömmar långt innan sådana blev vanliga. Måhända är hennes tankar och något cyniska och ironiska betraktelsesätt något anakronistiska, men effekten är lyckad.

Den miljö hon vistas i är också spännande med konstnärer och arkeologer från såväl Sverige som andra länder som lever ett behagligt och bohemiskt liv huvudsakligen med hjälp av ärvda pengar eller underhåll hemifrån i 1800-talets Rom. Carina Burman har tillräckligt stora kunskaper för att lyckas skildra miljön trovärdigt.

Så sammanfattningsvis tycker jag att boken är bra, men personligen hade jag helst sluppit deckarintrigen. Carina Burman behärskar språket mycket bra och får fram en bra 1800-talsanda. Trean är stark, men mer blir det inte!

Betyg 3

Pendlar mellan en 2:a och en 3:a. Det här är den andra bok med författarinnan och amatördetektiven, Euthanasia Bondeson och hennes sällskapsflicka Agnes. Den här gången på plats i rom där hon kommer över lik efter lik. Jag tycker om Euthanasia och även alla de andra karaktärerna och jag tycker om platserna som målas upp i boken och även replikerna som oftast är slagfärdiga. Dessutom är den välskriven och har vissa humoristiska och småspännande delar. Jag tycker dock att deckarintrigen är svag och boken som helhet upplever jag som vansinnigt rörig.
Jag lyssnade på ljudboken med den alltid lika professionella Irene Lindh som uppläsare. Ändå hängde jag inte med hela tiden i boken.
Jag vill nog ändå trots viss del negativ kritik, läsa del tre någon gång i framtiden.
Slutbetyg på den här boken kan ändå inte bli annat än en stark 2:a!

Betyg 2