Carolina Gynning blev riksvåp i och med sitt deltagande i dokusåpan Big Brother. För hela journalistkåren och stora delar av sverige blev hon: Bimbon. Hon var blond, hade silikonbröst, hade sex inför kameran och ville till varje pris festa.
Men samtidigt blev hon också en idol för tusentals unga tjejer. En symbol för en tjej som vågar ta för sig och skiter i vad folk tycker och tänker om henne.
I "Ego girl" - Carolinas självbiografi, skriven tillsammans med frilansjournalisten Ingrid Carlqvist - vill hon ge sin egen bild av sitt liv och sin tid i Big Brother huset. Där hennes skandalomsusade uppträde i huset faktiskt var hennes sätt att koppla av och varva ner. Hennes sätt att hitta sig själv och på kuppen sluta med droger.
När jag läser om Carolinas liv i Milano, London och Aten så tror jag faktiskt på henne. Big Brother var hennes rehabilitering ifrån knark och fester på löpande band - och hade hon inte redan varit så förtjust i lösa sexuella relationer hade hon säkerligen blivit utnyttjad på de mest vidriga sätt.
Big Brother var ett steg mot ett sundare sätt att leva (!!!!)
Men hur mycket Carolina än vill påskina att hon nu vunnit ny insikt i livet och har landat med alla fyra tryggt på marken - så tycker jag mig läsa mellan raderna att det inte alls är så. Hennes argument kring varför det är feministiskt korrekt att skaffa silokonbröst känns mer som en efterkonstruktion än som en realitet. "Jag har silikonbröst och vill vara feminist - därför är det feministiskt att ha silikonbröst".
Och hela hennes bok är full av sådana logiska kullerbyttor - som en person, som faktiskt inte har rett ut allting med sig själv, får dras med.
Kom tillbaks om fyrtio år och skriv en ny biografi, då tror jag att den kommer att se väldigt annorlunda ut. Å andra sidan - vem skulle köpa den boken om fyrtio år? För vem minns Carolina Gynning då?