En student i Lund blir brutalt misshandlad. En lärare nedrest från Oskarshamn för diagnostisering av en eventuell hjärntumör blir strypt. Det finns en katt bland hermelinerna. Någon som vill ont. Men vem?
Karin Wahlberg är en av de kvinnliga deckarförfattarinnor som uppmärksammats under senare år. Hon har gjort stor succé med sina böcker i sjukhusmiljö med starka skildringar av utsatta kvinnor. Av den orsaken har jag också valt att inte läsa något av henne.
Jag har dragit mig för fenomenet "den nya svenska kvinnliga deckarförfattarinnan" (speciellt när författarinnans verk har likställts med feministiskt initiativ). Det känns för slutet på något sätt, så förutsägbart. Karin Wahlberg har ett förflutet som gynekolog och hennes skildringar av sjukvården känns äkta. Därmed skiljer hon sig från många författare som berättar om en verklighet som inte är deras egen. Men kriminaltemat är destå sämre, det känns uppstyltat och ointressant. Vem berättar Wahlberg om? Vad vill hon säga? När jag skulle skriva resumé av handlingen fick jag skrivkramp. Vad handlade boken egentligen om? Ingen aning!
Det finns andra författare som beskriver polisens vardag på ett mycket mer realistiskt sätt. Och trots långrandiga miljöbeskrivningar av min stad Lund blev detaljerna så uppenbara att det var pinsamt. Jag har aldrig varit i Ystad, men Mankell har gett mig en känsla av staden. Därmed inte sagt att jag känner till varje gatunamn. Det är inte DET som ger miljöbeskrivningarna sin nerv. Tyvärr tycks Wahlberg tro det. Jag vill inte läsa några eniro-ianska vägbeskrivningar. Denna ständiga uppräkning av stadsdetaljer irriterade mig. Men tyvärr var de inte det enda.
Mitt mest negativa intryck var bokens längd och författarens oförmåga att med personkaraktärer gripa mig som läsare. Varje nytt kapitel började mystiskt med beskrivningar i andra person. Det tog mig alltid någon sida att lista ut VEM som författaren pratade om. Det kändes rörigt och ofullständigt och när jag väl kommit underfund med vilka personerna var, hade jag redan förlorat intresset för deras fortsatta öde. Att det därtill pågick beskrivningar av kanske tio personer samtidigt gjorde ju knappast saken bättre. Boken hade lätt kunnat kortas ner till hälften och kanske mer än det.
De positiva sidorna var inte särskilt många (jättekul skämt .) men jag måste ändå erkänna att de fanns! Mot slutet av boken tog berättelsen plötsligt fart och intrigen fångade mig på nytt. Det var som om författarinnan äntligen hittat glöden. Men sedan - ett abrupt slut, bara så där. Inga förklaringar, bara en kort sammanfattning över personer vilka författaren ville tacka. Jag blev nästan lite omruskad. Allt detta förspel och onödiga krux för ett menlöst "Flörp"?
Var det skönt för dig med?
Nej inte ett dugg!
Boken får en svag tvåa i betyg.