Att vara krukmakare är inte enkelt. Cipriano Algors ykresverksamma liv går mot sitt slut och han ställs inför ett stort beslut. Ska han flytta med dottern Marta och svärsonen Marcel till Centrum, där Marcel jobbar som väktare? Det ena försöket efter det andra att rädda krukmakeriet går i stöpet.. Dom flyttar alla till centrum, som till skillnad mot landet verkar trångt, tråkigt och opersonligt. Omställningen blir stor och han får lite ångerst över att helt plötsligt känna sig mer tärande än närande.. Sen händer det en massa grejer som jag inte tänker avslöja.
Boken är grym! Jag gillar verkligen Saramagos sätt att skriva med detaljer och långa meningar. Lätt att visualisera.. Landsbygdens romantik ställs mot urbaniseringens kyla. Fint!

Betyg 4

Inte den bästa bok Saramago har skrivit, men fortfarande mycket bra. Framför allt är relationsskildringarna i denna boken starka. Tycker också om Saramagos kamp för den lilla människans rätt till autonomi. Det går heller inte att se bort från den svidande samhällskritiken som författaren står för. Håller med inlägget ovan att författaren gör det mycket lätt att visualisera miljön.

Som alla Saramagos böcker - rekommenderas.

Betyg 3

En splittrad bok. Vi lär inledningsvis känna krukmakaren och hans dotter som länge levererat sitt stengods till Centrum i staden. Centrum som är den hotande, ständigt växande okända faktor som tränger bort den lilla människan från det liv de lever tills man själv tvingas in i Centrums egen artificiella värld. Berättelsen om krukmakaren och hans familj är inledningsvis enkel, men stark och tilltalande epik - en berättelse om vardag och fantasi, om lycka och olycka, om död och liv.Men sen krånglar han till det för sig, den gode Saramago. På de sista sidorna, även om man redan tidigare kan ana att något liknande var på väg i berättelsen, blir han rent övertydlig. Centrum, helvetet på jorden för oss människor, åskådliggörs med Platons grottliknelse - dvs. att vi lever som fastkedjade i vår mardröm och inte rätt kan tyda de bilder som visas upp på väggen för oss och inte heller förstå de beskrivningar om en annan värld, en annan tillvaro som vi kan få.Men se - det är just vad den Gode Krukmakaren kan. Han ger sig av, låter sig flyta med i händelsernas ström, med dotter, svärson, ny kärlek och en hund. Inget öga är torrt. Inte ens en Nobelpristagare kan lyckas med allt han företar sig. Men även om Saramago inte denna gång, enligt min mening, får ihop sin berättelse gör ändå hans språk - som är som nästan alltid hos mr S både tydligt, klart, dunkelt och magiskt - boken mer än läsvärd

Betyg 4