Sartres roman Äcklet handlar om Roquentin, en man som lever ensam i en främmande fransk hamnstad. Han är en ekonomiskt oberoende historieforskare vars huvudsakliga sysselsättning är att skriva en levnadsteckning om en person som levde på 1700-talet. Forskningen har emellertid slutat att intressera honom och arbetet känns enbart som en betydelselös och ångestframkallande plåga. Han är ensam och bryr sig inte om sådant som människor vanligtvis tycker om. Han plågas allt mer av något han benämner som ”äckel” - en sinnesstämning med djup leda inför allt och alla. Roquentin förstår tillslut var detta ”äckel” har sitt ursprung i. Äcklet uppkommer då han genomskådar allt som utger sig för att vara viktigt, värdefullt och nödvändigt för människorna i hans omgivning.

Äcklet är en viktig bok eftersom den tar fasta på en känsla som de flesta av oss upplever ibland – ett äckel inför mänskligheten och de företeelser som vi ”bara måste” uppskatta som viktiga och ofrånkomliga. Romanen är tydligt naturalistisk och språket är överlag torrt och koncist. För att till fullo uppskatta boken krävs den rätta sinnesstämningen och för att förstå och kunna ta fasta boken och dess fullständiga budskap krävs nog åtminstone två genomläsningar.

Betyg 4

Äcklet av Jean-Paul Sartre är en djupdykning i existentialismens värld.


Huvudkaraktären Antoine Roquentin är en livserfaren intellektuell man, som slagit sig ned för att fullgöra ett historiskt verk. Att skapa och konstruera har alltid varit en inbiten vilja, en dröm i hans resande liv, varpå han en dag plötsligt bestämt sig för att fullföja sin dröm om fullgörandet av sin skapande lust, och därmed ta farväl av resandet som tagit upp åtskilliga år av hans liv.


Då Roquentin börjar arbeta med sitt historiska verk och allt mera konfrontera sina intellektuella tankegångar ställs han inför en allt mera ångestfylld vardag, en vardag av utanförskap och betraktelser. Det som slår en hårt och skoningslöst är hur en person i utanförskap egentligen inte bestämmer sitt öde pga. den situation denne ställs inför, utan hur man intellektuellt väljer att beskåda den. Roquentin studerar allt, analyserar allt, och upptäcker att han aldrig är en del av det han skådar. Om det som skådas är livet, vad är man då själv?

I diskussionerna på biblioteket, med en av litteraturens mest okomplext komplicerade personer, finns Autodidakten, som spelar den strävande, hoppfulle intellektuelle humanisten får Äcklet sitt riktiga djup.

Den ene intellektuelles kamp och studerande av den andre, deras kamp och stolthet i en miljö utestängd från det som betraktas är något av det mest hemska jag kunnat läsa.

Genom hela Äcklet finns en grå, mörk ton av meningslöshet och ett fjärran mål. De stunder då "Äcklet" tränger sig på, dvs. utanföskapets intellektuella väsen, skriver Sartre på ett sätt som får hans självbiografiska bok "Orden" att likna ett klumpigt barns penndrag; hur hela det mänskliga intellektet och sammanhanget kan liknas vid ett ölglas är inte bara slående, utan även fullkomligt genialt. Utanförskap och depression har aldrig beskrivit med så slående ord.


Äcklet är den, enligt mig, viktigaste existentiella romanen som skrivits. Frågorna som ständigt ligger närvarande: Vad är livet? Vad är meningen? Hur bör man leva om man inte har någon mening? är bokens tankar, och existentialismens för den delen.
Att jag rangordnar denna bok som den största existentialistiska romanen, före Muren, är till viss del också pga. den brist på utbud som existerar. Många böcker tar visserligen upp utanförskapets teori, dock inte på ett så intellektuellt och själsligt allvarligt sätt som detta verk.
Ett toppbetyg delar jag inte heller ut, mycket pga. bokens inneboende brott mot sig själv. Slutet är på många sätt inte vad det borde eller kunnat vara, missförstå mig rätt. Den psykologiska uppgörelsen med den borgerliga världsordning, där det som produceras är det viktiga och inte det kreativa arbetets essens, är påträngande och välformulerat, men med detta slut hänger sig Sartre åt den optimistiska humanismens åt vilken existentialismen i själva verket inte tillhör.


Annorlunda tolkningar existerar. En synnerligen intressant sådan är bl.a. att Äcklet kan ses som existentialismens uppgörelse med Nihilismen (Sartre mot Camus), där varje betraktelse är ett tydligt bevis på att likgiltigheten inom nihilismen i själva verket är en form av negativt inställd existentialistisk betraktelse, och inte alls bundet av yttre omständigheter.

Betyg 4

Jag personligen kände igen mig (delvis) i Roquetins ängestladdade vardag, antar att de flesta med existensiella tankegångar gör det. Att göra någon längre förklaring av boken är direkt onödig då ovanstående är ganska välbeskrivande. Jag vill däremot berömma Jean Paul Sartres underbara sätt att skriva, han skriver oerhört effektivt och får ångest så påtagligt att man nästan kan sträcka ut handen och vidröra känslan. Vill du läsa en bok som beskriver en mans ångestfyllda vardag kantad av existensiella tankegångar är detta en bok för dig.

Betyg 4

Skildringen av huvudpersonen Antoine Roquentin och dennes kamp mot det Äckel som sakta men säkert suger sig fast i hans medvetande känns stundtals väldigt torrt och menlöst. Självklart är det väldigt intressanta frågeställningar som tas upp i boken, som till exempel de spörsmål Linuz nämner i sin recension; Vad är livet? Vad är meningen? Men som jag känner det faller det hela någonstans.
Likväl finns det i boken flera ljusglimtar, till exempel Sartres slående beskrivningar av det vemod och den melankoli som präglar huvudpersonens tillvaro, men enbart detta räcker tyvärr inte till, och om jag skall vara helt ärlig så hade jag förväntat mig mera av Sartres Äcklet.

Betyg 3

Läsvärd.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Jodå, jag har läst "Äcklet"!
Den var som jag trodde, jobbig och seg.
Naturligtvis, så innehåller boken mycket som är relevant för även den moderna människan av i dag. Ensamhet, ångest, oro, identitetssökande mm mm.
Jag tror att man kan läsa detta bättre och enklare på annat håll.

Betyg 3

Sartres "Äcklet" har hängt över mig i många år. Nu har jag tagit mig an den, och jag måste säga att den inte alls var som jag trodde. Men det spelar ingen roll, ju.
Lite besviken är jag. Den är inte helt igenom intressant, de långa utläggningarna - eller, egentligen, beskrivningarna - av människor och platser i huvudpersonens omgivningar blir, just, för långa (och tråkiga).

Sen vet jag inte om jag kan hålla med heller. Men det kanske inte heller är så viktigt. Men vaddå? Allting som existerar är överflödigt? Är det sant? Jag kan inte få in det. "Det finns ju ett träd redan, det behövs inga fler." På ett sätt är det ju så, men på en hel massa andra stämmer det inte alls.

Betyget blir medel, för innan den tog fart (alla som läst den förstår vad jag menar) var den riktigt riktigt tråkig. Efter vändpunkten blev den betydligt intressantare.

Betyg 3

Jag tyckte Äcklet var välskriven men det var jobbigt att läsa mer än 20-30 sidor i ett slag. Före "vänpunkten" (som föregående skribent skriver om och jag antar att han syftar på när Antoine möter Anny (?)) det vill säga. För efter han träffade Anny gick det betydligt lättare och impulsen at sluta läsa blev svagare. Min analys av det är att det var jobbigt att läsa på grund av att boken väckte min egen ångets inför det liv jag lever sammaen med alla ting och skit Antoine kan uppleva så skrämmande (tingens psykos är ständigt hotande i boken).

Läsvärd hur som helst.

Betyg 4

Detta är en förträfflig bok, jag har läst den många gånger. Att den är skriven som en dagbok gör den verklig och man berörs utav den. Sartre tar fram och beskriver i minsta detalj det äckel han känner inför människor och sin omgivning men likväl vardagens simpelhet. Det är en bok som är värd att läsa.

Betyg 4

det drygaste jag försökt läsa

Betyg 1

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Jag läste den under gymnasietiden då existentiella frågor kändes som viktigast och dyrkade Sartres sätt att skriva och beskriva. Förvånansvärt lättläst bok, trots sitt tunga filosofiska innehåll.

Betyg 5

jag har precis läst klart boken och kanske egentligen borde vänta några dagar innan jag skiver så att känslorna hunnit sätta sig till rätta i kroppen. först och främst tycker jag att det här var en helt underbar läsupplevelse. tempot i språket fick min puls att höjas och sänkas mellan raderna. i början kände jag mig lite besviken då det verkade som att det här var ännu en bok om en man som befinner sig i ett utanförskap och som älskar att vältra sig i sin egen skit men tack vare platserna som boken tog mig till i mig själv så kunde jag inte sluta läsa den. jag känner väl igen mig själv i många av Roquetins känslor. det bästa är att den gav mig en knäpp på näsan och jag tror nästan att den ger det till alla som läser den här boken av fri vilja. vi försöker alla gömma oss och intala oss själva att vi existerar på ett högre plan försöker hitta något.

Betyg 5

Djupt om 'äckel". Annars lite händelselöst?

Betyg 3

Det här är en av det bästa böckerna jag läst. Äcklet är verkligt, det är fast(nja), ärligt och så skrämmande vid liv. Det är sant som många här har sagt, den är dryg i början, men efter man kommit igenom det så.
Känslorna som väcktes inom mig när jag läste boken var starka. I början var jag bara förstummad av enkelheten, sättet han målar upp en bild, som är långt ifrån lätt att måla upp. Hans skeva perception av världen ökade min nyfikenhet, jag ville veta var den här djupa introspektionen skulle leda. Äcklet, den där känslan, om jag får kalla den så, är ofattbar. Man kan försöka ta sig in i hans sätt att se saker, men är inte det en allt för svår uppgift, han är inte som du, inte som jag, och det är inte du heller.

Jag ger den här boken en femma för att den är en rå, ofiltrerad, ocensurerad dykning in i den existentialistiska smärtan.

Betyg 5

Huvudpersonen Antoine drabbas en dag plötsligt av ett äckel som kommer att genomsyra hans tillvaro. Detta äckel inom honom blir en symbol för all meningslöshet i det han gör och inte gör. Han har hamnat i en övergångsfas från att vara den "vanliga" människa som är förblindad i meningslöshetens tillvaro till att försöka bli en människa som nått den punkt i tillvaron där man tar kontroll över ens handlingar så att de får någon form av mening för en. Det är denna aspekt som blir det mest tankfulla i boken - förmågan att faktiskt göra sina egna val och i sin tur även ta konsekvenserna för dessa val. Och allt eftersom boken fortskrider lämnar han allt det som tidigare hållit honom tillbaka för att kunna bli den han vill vara.
Till skillnad från detta existentiella tänk som visserligen är fint om man vill se människan som någon med fri vilja, så är jag dock fortfarande svag för det deterministiska, visserligen en feg utväg där allt redan är förutbestämt och där man på så sätt inte behöver stå till svars för ens handlingar, men likaså en trygghet.

Har livet någon mening är den stora frågan i denna bok. Den frågar inte just vad meningen med livet är, utan just huruvida den har någon mening. Och Sartre skriver om existensens överflöd, det vill säga att varken du, jag eller någon annan behövs. "Allt existerande födes utan orsak, vidmakthålles av svaghet och dör av en tillfällighet". På något sätt är det en befriande tanke, lite carpe diem över det hela, gör vad du vill för en dag är du död. Då har man alltså möjligheten att komma undan den gråa vardagen (läs: den meningslösa tillvaron) och på sätt kunna skapa sin egen mening. Därmed blir existentialismen som något av en livsbejakande filosofi.

För övrigt var boken för tung och det krävdes alltför mycket närvaro för att kunna förstå vad det är som egentligen händer.

Betyg 2

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Äcklet är enligt mitt tycke en underbar skildring av ångest, melankoli och utanförskap. I mångt och mycket en tung bok men mycket läsvärd.

Betyg 4