Jag hittade den här boken för fem spänn på Myrorna och kunde inte motstå priset. Det visade sig vara en fristående uppföljare till De oanständiga vilket var lite oväntat. I centrum står Tomas Simonssen, ingenjör och expert på elektronik. En dag får han besök av sin biologiske son som helt sonika flyttar in i Simonssens hus. Boken är mer än något annat en tidsbild av sjuttiotalet och de strömningar som fanns då. Mot slutet blir den inledningsvis lättsamma boken mörkare och nästan thrillerartad (som också De oanständiga), en märklig stilblandning som Panduro är nästan ensam om. Den tilltalar i alla fall mig.

Någon stor roman är En clown åt borgarna inte, men originell är den verkligen och Panduros sätt att få skrattet att fastna i halsen och leka med schablonerna är fascinerande.

Slutligen: Är det bara jag som tycker att 70-talets vänstervåg och 80-talets högervåg är lika varann intill förväxling? En ohämmad egoism var drivkraften i båda fallen, och David Thygesen i boken och Alexander Bard är samma andas barn. Och helt vedervärdiga.

Betyg 3