En lång bok av Koontz till skillnad från de spänningsböcker jag tidigare läst av honom. Den här bokan skiljer sig markant från de båda andra jag läst, i och med sina "övernaturliga" inslag. Den har också ett ytterst lågt temp, till skillnad från t ex Maken. Personskiljningarna är djupa och omfattande och det ger en närhet till karaktärerna. Koontz rör sig mellan den värsta ondskan till den yppersta godheten, från avgrundsdjup sorg via hopp till euforisk glädje. Boken skiftar också från ytlighet till sentimentalitet och har man svårt för det kan detta kännas påfrestande. Andra kan se det som en styrka. Jag är lite tudelad. Vissa delar av boken tycker jag är jättebra, medan andra är lite sämre. Framförallt sista fjärdedelen är sämre, utan att för den skull vara direkt dålig.