Romanen bör knappast kallas lättläst, men enligt mig väldigt underhållande och spänningen bara ökar igenom hela verket. boken kan tolkas på flera olika sätt, eftersom "valfrändskap" är en term som, Goethe, lånat från den svenske 1700-tals kemisten Torbern Bergman och som betecknar den dragning mellan två ämnen som kommer dem att uppgå i varandra.
Goethe har fört över detta begreppet till relationer mellan människor. Här skildras förhållandet mellan det gifta paret Edvard och charlotte, kaptenen som är vän till Edvard och en ung flicka, Ottilie, som är niece till Charlotte.
Edvard har mera eller mindre erhållit det han pekat på, således även Charlotte, som var hans första kärlek, Edvard tvingas in i ett förhållande med en dam som är många år äldre än denne, och charlotte tvingas in i ett gifte med en hel annan person. Men edvard och Charlotte som fortfaranade hyser den allra största kärleken till varandra blir makar, men detta först när deras makar avlidit, vilket antagligen har tagit många år. men allt detta har redan skett när romanen inleder.
de bor nu i ett vackert slott med underbar utsikt över landet och de många trädgårdar som paret har i sitt ägo, det är nämligen så att det mesta runtomkring är i deras ägo. men de har tråkigt, trots all trädgårdsarbete som aldrig verkar slut, och alla de vackra promenader på de mest hemliga och vackra stigar som ledder till de tre sjöarna eller någon vacker höjd. Därför vill Edvard bjuda kaptenen till slottet, Charlotte är emot detta i början, hon känner på sig vad som komma kan, men hon låter sig övertalas och är inte helt oskyldig, Charlotte i sin tur låter bjuda sin niece, den vackra Ottilie.
själva berättelsen är mig väldigt kär, men jag tycker ändå att en 3 borde vara betyget, om även en mycket stark 3. och det kan kanske bero på vad som hände vid sjön, då Ottilie befinner sig där med barnet och Edvard omedvetet söker sig till just den punkten. det som sker där sedan är något som bara helt enkelt inte sker, det är så tunnt.